Medaljen som sport-och journalistlegenden Birger Buhre hedrade mig med-i kväll hedras han själv på Idrottsmuseet i Helsingborg

 

Kraftverket på KvällsPosten, Birger Buhre, gick till de sälla jaktmarkerna 1989. Maken till journalist och krönikör har sällan skådats. Han lämnade verkligen ett stort tomrum efter sig. Räkna med att anekdoterna kommer hagla i kväll-tisdag-,när alla fansen samlas under fanan på Idrottens Hus där Idrottsmuseet huserar. 

Allt för minnas BB.

Historierna om Birger är otaliga. Nej, jag ska inte själv vara med. Därför bjuder jag exklusivt på en anekdot, så som jag minns vännen Birger. 

Han hade handplockat mig in i sitt projekt, Så kom idrotten till Malmö. Vi hade många roliga och stormiga möten hemma hos honom på Ribersborg i Malmö. Svalkade gärna av oss med en grogg. 

En kväll vid 22-tiden satte jag mig i TV-soffan. Premiär av en uppmärksammad TV-serie om Vietnamkriget. En bit in i handlingen ringde telefonen. Min äldsta son Daniel svarade och tjoade: ”Pappa, det är Birger!” 

Inte nu, tänkte jag och svarade:

 ”Jag ringer honom när TV-avsnittet om kriget är slut.” Jag ringde. 

Och hamnade i ett veritabelt ordkrig med Birger Buhre. Han fullständigt slaktade mig. 

”Hur i helvetet kan du sitta och ödsla tid på sådant skit. Vi som har så mycket att göra. För jävligt är vad det är.” Birger andades tungt. 

Nu var det allvar.

En förbannad BB var icke att leka med. Jag backade omedelbart. 

”Pappa, jag lovar att aldrig mer göra något sådant idiotiskt,” svarade jag tagen. 

Det gick hem med råge. 

Några månader senare kröntes jag med en medalj av Birger Buhre för ett bra jobb. 

Jag är mycket stolt över den. 

Lycka till i kväll, Birger.