Här
sitter jag som en annan herr Dressmann. Uppklädd från topp till tå.
Jag drar så många XL som du kan räkna till. Inget märkvärdigt
med det.
Vi är många herr Dressmann med förhållandevis billiga
kläder för storvuxna män från det norska företaget. Då råkade
hustrun se lappen vid skjortkragen.
Tillverkade i Bangladesh.
Tusentals mil från Lomma.
Min fantasi började genast skena som en
vildhäst i Montana. Nyfikenheten blev för stor.
Bangladeshiska
kvinnor är kända för att vara mycket feminina och eleganta.
Exotiskt vackra.
Jag ville veta mer. Det måste nämligen vara en
kvinnlig skönhet som sytt mina kläder.
Jag grävde fram följande
om textilindustrin i Bangladesh som sysselsätter några miljoner
kvinnor.
Dessa arma kvinnor arbetar 14-16 timmar om dagen sju dagar i
veckan. Vissa slutar klockan 03.00, för gå på nästa arbetspass
redan klockan 07.30. Utöver detta möter arbetarna osäkra, trånga
och farliga förhållanden som ofta leder till arbetsskador och
fabriksbränder, läser jag vidare.
Låter inget vidare, måste jag
medge.
Lönen är inte heller något att skryta med, ca 1000 kr i
månaden. I bästa fall tillverkas 28 skjortor vid varje pass. Det
ger en tillverkningskostnad på 1 krona 27 öre för varje skjorta. I
bästa fall, är åter kanske bäst tillägga.
Så där sitter jag
med skjortor för några korvören. Dressmann tar i sin tur några
hundralappar per skjorta. Det var inte roligt längre.
Vad gör man?
Går till Nisses Herrmode och får lägga ut minst en tusenlapp för
en skjorta?
Det gör man inte.
Det är så det fungerar.
Stackars
kvinnor.
Några tusen mil bort från Lomma.
Jag kramar mina skjortor
extra länge. Det är allt jag kan göra. Ja, så skriva detta,
förstås.
Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar