Jag gillar inte vad jag
ser.
En 21-årig ung skidåkerska som verkar leka med döden. Frida
Karlssons avsvimmad. En total kollaps efter målgång som kräver läkarvård.
Borta från
denna värld.
Jag är ingen läkare. Kan bara skriva vad jag ser
utspelas framför mina TV-ögon.
En ung kvinna som tagit ut sig över
maxgränsen. Tömt sin späda kropp till trasdocka.
Gång efter
annan.
Kommer tänka på plötslig död inom idrotten. Vilket
förekommer.
”Det är så hemskt. Jag har sett det flera gånger.
Jag vet att hon repar sig. En vanlig människa känner en spärr, men
hon gör inte det,” säger Fridas mamma, Mia Karlsson, till TT
efter sett sin dotter kollapsat efter målgången på
10 km.
”En vanlig människa känner en spärr, men hon gör inte
det,”, säger alltså hennes mamma med oro i rösten.
Jag förstår
hennes oro mer än väl.
Frida äger inte spärren mellan liv och död, kan bli slutsatsen. Visst, det är inget ovanlig att deltagarna
i sportens värld ligger utslagna efter kommit i mål. Ligger
utslängda som brädlappar. Det har jag sett hundratals gånger.
Hämtar sig emellertid relativt snabbt.
Frida Karlsson däremot kräver
läkarvård. Det är något helt annat.
Efter skiathlon minns hon
inte ens intervjun, eller vad hon svarade på reporterns frågor.
Borta.
Trots hon står där framför våra ögon.
Den omskakande bilden till vänster här nedanför.
Den andra
bilden till höger efter målgången i damernas 10 km. Avsvimmad
Frida.
Fick tas om hand av landslagsläkaren Jan Wall.
Jag gillar
inte vad jag ser.
Någon jävla måtta får det allt vara, även inom
sportens värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar