Farfar berättar om helvetet på jorden när familjen drabbas av covid-19

 

I över ett års tid har vi alla krigat mot coronan. Farfar rangordnades som en figur i absoluta riskzonen med minst fyra sjukdomar som stack ut. Var och en så pass allvarliga, att det räckt med råge skicka farfar till sjukhuset vid smitta. 

Det blev sträng isolering i hemmet. 

Sprita-och tvätta händerna. 

Hermetiskt tillsluten ytterdörr. 

Inget umgänge med övriga i familjen eller vänner. Möjligen en kort stund i sommarens blomstrande täppa med skrikavstånd. Hela hösten, julen fram till nu, ett liv bakom en järnridå. 

Farfar och farmor har så här långt klarat sig utmärkt. 

Då slår covid-19 till mot vår Lommafamilj: mamma, pappa och tre barnbarn i åldersspannet 7-17 år däckade med feber, hosta och gigantiskt trötthet. 

Influensakänsla.

Glömmer aldrig telefonrapporterna för mer än en vecka sedan, om hur en efter en fälldes som käglor. Testerna visade på covid-19. 

Vad händer? 

Det är vi åldringar som ska bli sjuka? 

Där sitter vi bakom järnridån och fattar ingenting. 

Rädsla och skräck. 

Vi kan absolut inte göra någonting. 

Det värsta tänkbara: att inte kunna åka hem till vår utslagna familj och hjälpa till. En känsla som aldrig kommer glömmas bort. 

Hålla avstånd på 2 kilometer är ett helvete. 

Jag lovar. 

Det blev som en svart obehaglig punkt borrat sig in i hjärterötterna. 

Sällan känt oss så handlingsförlamade. 

En tung vandring in i oändligheten utan något givet mål. Därför blev dagens rapport som en förlossning.

Familjen har ridit ut den värsta stormen. Sägs i våra skakiga telefonrapporter/sms vara på väg tillbaka. Även om smak och lukt saknas på sina håll.

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol som Evert Taube sjöng en gång i Sjösala vals.

Livet, kära vänner

Fast den där svarta punkten får vi nog bära med oss fram till midsommar. Om det räcker med tanke på den gigantiska vaccinröran.