Vi börjar känna oss
som Mimmi och Musse Pigg.
Tecknade figurer.
Sedan mars månad förra
året har jag och hustrun levt i karantän. Vårt hem är vår borg
med vindbryggan uppfälld. Sönerna har passersedel vid leverans av
mat. Då gömmer vi oss i ett angränsande rum.
Umgänget äger höjda
röster.
Mellan varven smyger hustrun ut som en tjuv om natten och
handlar på Coop eller Willys. Tidigt på morgonkulan med tomma
butiker.
Mellan varven kör jag ut med min el-scooter. Är alltså i
rörelse. Fångar det magra folklivet i Lomma, med väl så godkänt
avstånd till medborgarna.
Har följt Folkhälsomyndighetens
presskonferenser sedan starten den 6 mars.
Känner oss väl bevandrad
i problematiken.
Tror vi.
Ingen vet, nämligen.
Därför
upplevde vi SVT:s genomarbetade generaldebatt i söndagskväll
som en gäspig repris på reprisen.
Inget nytt.
Anders Tegnell,
Stefan Löfven, Lena Hallengren osv, visade sig kunna lika mycket om
dåtiden som om framtiden.
Ingenting, med andra ord.
Än en gång
slängde Tegnell åt mig:
”Folk smittas framför allt på två
ställen. På arbetsplatsen och hemma.”
Hemma?
Smittas i min
borg?
Med uppfälld vindbrygga?
Det var det jävligaste.
Musse Piggs
påsar under ögonen blir allt tyngre.
Jag tror jag får ringa till Musse Pigg veteranen, Lasse Åberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar