Torsdagen den 1 oktober
var en lyckodag för paret Ebbe och Britt på bilden.
Före detta
bankmannen, Ebbe, 73 år, drabbades av en lättare demens, kroppen
ville inte heller hänga med.
I början av mars fick han en liten
lägenhet på ett äldreboende i Lomma. Det var tungt, inte minst för
hustrun Britt, men vad gör man när livet inte fungerar som det
alltid har gjort.
Parets stora intresse har varit resor till
främmande länder. Nu ett minne blott.
Livet förändrades.
Radikalt.
Ebbe
hamnade på sitt äldreboende precis när pandemin sköt fart över
hela världen.
Inte minst Sverige stängde ner.
Till en början med fick inte paret träffas alls.
Smittorisken för stor.
Äldrevården i Sverige drabbades svårt.
Alldeles för många dog. Britt förtvivlad.
Jag vet för jag känner
det fina paret väldigt väl som också firade guldbröllop (50 år)
i april.
”Det blev inget av med det firandet. Jag lyckades skicka över blomma
till Ebbe. Hemskt att det skulle gå så här,” berättar Britt för mig.
Till slut kom det en pytteliten lättnad. De fick träffas utomhus med
en plexiglasskiva mellan sig.
Det var inte bra, men fick gå.
Därför
var dagen den 1 oktober, något att se fram emot. Besöksförbudet på
äldreboendet skulle hävas.
Friska anhöriga skulle få träffa sina
närstående, men under rigorösa former.
Hur gick det då för Ebbe
och Britt?
”Helt fantastiskt. Jag kom till boende vid elva-tiden.
Släpptes in till Ebbes lägenhet. Stäng dörren uppmanades jag.
Sedan var jag ensam med Ebbe till klockan fyra i eftermiddag. Det var
helt underbart. Ebbe överlycklig. Jag överlycklig. Trodde aldrig vi
skulle få vara ensamma med varandra under alla dessa timmar. Vi är
så lyckliga, fortsätter Britt sin berättelse för mig.
Det skulle ta
närmare 200 dagar.
Känner jag Britt rätt, hade hon godsaker med
sig till Ebbe. Härliga tider, strålande tider som Thor Modéen sa.
Kommer tänka på den fina textraden.
Lyckan kommer, lyckan går.
Lycklig den som lyckan får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar