Regnmätaren

Här står jag luggsliten och skev, med nattens nederbörd, 10 mm. 
Inte mycket att skryta med. 
Bättre upp, har det allt varit i mitt långa regnmätarliv i Rockbäcks Täppa. Några sällsynta gånger genom åren har jag toppat med 50 mm. 
Då har husse kommit stormande gormande: 
”Det var det jävligaste!” 
Sedan har han muttrande tömt mig. 
Vänt mig upp och ner som om jag vore vem som helst. 
Jag är nämligen en stolt regnmätare i klimatförändringens tidevarv. Tänk att han aldrig kan begripa det. 
Visserligen är jag skev, luggsliten med sprucken krage efter barnbarnens vilda lekar. Ett barnbarn använde mig en gång som trumpet. 
Husse och matte skrattade mest. 
Jag hatade det och bad till Gud om ett riktigt uppfriskande åskväder med skyfall. Annat var det när jag var ung. 
Sommaren för 10 år sedan. 
Stolt stod jag där i Täppan. 
Till en början med i alla fall. 
Min debut som regnmätare den sommaren visade sig bli en dyster tillställning. Kom som en överraskning. 
Torka. 
Inget regn alls. 
Bedrövligt.
Jag kände mig onödig.
Rädd för torrsprickor.
Husse flaxade runt mig som Cherokeestammens berömda regndans. Jag var i alla fall hel, ren och torr (ja, jo). 
Ännu så längre hade inte något barnbarn använt mig som trumpet, eller kastat spjut med mig.
Jag var på den tiden också rak i ryggen. 
Det var allt bättre förr.
Kanske inte ändå.
Regnskvätt, på er.