Utanför vårt staket till Täppan växer 12 stora lönnar på rad. Inget märkligt med det, kan tyckas.
Det tyckte jag också.
Tills igår.
Idag tycker jag något helt annat.
Lönnarna planterades kring 1990. De var då knappt metern höga. Såg mest ut som sköra pinnar.
Jag vet, för vi flyttade in i bostadsområdet som nybygge i Lomma hamn 1987. Jag har alltså följt lönnarna utanför Täppans staket växa från sköra pinnar till väldig jättar. En lång resa på 30 år.
De skänker oss numera tidig skugga från solens strålar, samt vackra löv till hösten som krattas upp.
Sedan var det då fågelsången.
Tidig morgon eller på kvällskvisten sommartid bjuds vi på en mäktig ljudkuliss av fågelsång. Körernas kör, skulle man kunna säga.
Förra veckan bestämde jag mig för, ”Projekt fågelsång-lönnkören.” Vilka fågelarter är det som sjunger så ljuvligt för oss?
Så fastnade jag i de väldiga lönnarna.
Vad jag kan förstå med min ringa kunskap, rör det sig om sockerlönnar. Bladen är på pricken sockerlönnens blad-se vinjettbilden.
Det märkliga med lönnarna, är att träden är viktiga i både Kanada och USA. Används för tillverkning av biljardköer, lagringsfat för wiskeymärket Jack Daniel´s, uthärdar skogsbränder m m, och inte minst, för tillverkning av lönnsirap. Stor sak på andra sidan Atlanten. Sockerlönnens löv är också symbol för Kanada. Finns på deras flagga. Minns Lönnlöven. Kanadas hockeylandslag.
Nu även Lommalönnen.
Fågelsången får bli en uppföljning.
En godbit mina bloggläsare har att se fram emot.
Ibland tar livet helt andra banor än vad man tänkt sig. För övrigt är lönnsirap inte någon favorit.
Fast sockerlönnar gillar jag.
Fattas bara annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar