Det här är buspojken Bill.
En populär pojkbokserie när jag växte upp under 1950-talet.
I natt dök plötsligt Bill upp i vår hall.
Där stod nämligen grannen mr B lös i magen. Det rann utefter ena benet på honom. Mr B såg på pricken ut som buspojken Bill.
Hans hustru, mrs B, for som en vessla mellan alla andra nedskitna grannar. Mrs E försökte torka sin make, mr F, så gott det nu gick.
Kaos är det rätta ordet.
Mrs K försökte bringa ordning och reda mitt i allt med sitt eget magproblem. Mr P skulle hämta sin husbil och skrek:
”Hör upp alla, snälla ni. Jag kör oss alla in till sjukhuset.”
Hustrun, Mrs K, som är ordning och reda, började dela ut svarta plastpåsar. En miljöpartistisk insats:
”Dra på er påsarna, så ni inte skitar ner husbilen. Möjligen kan vi återvinna, det som kan återvinnas,” sa hon, snörpte på munnen och harklade sig.
Vi hade alla drabbats av covid-19 som gav oss lösa magar.
Diarre.
I parti och minut.
Mitt i allt kom mr B som alltså såg ut som buspojken Bill, farande med en säck toapapper. Exakt då vaknade jag helt förvirrad.
Tittade efter Bill, men såg endast hustrun sussa gott vid min sida. Ingen morgonrodnad ute. Klockan endast 03.00.
Mardröm om det där förbannade viruset.
Så långt har det alltså gott.
Tack och lov är alla grannar friska.
Försökte somna om, men det var svårt.
Hur har det då gott med Folktandvårdens kundtjänst som skulle ringa upp mig? Jag fick turnummer 134 igår morse.
Nej, ingen har ringt.
Världen är fan i mig galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar