Johan Rockbäck: ”Semesterögat spanar in Skånester”

Mina föräldrar har en känslig bil som ibland känner sig bortglömd och kan då sura tills batteriet är tomt. 
Då behöver den uppmärksamhet, i form av en gammal hederlig roadtrip! Eftersom varken mamma eller pappa är i gasen för att köra runt på landsbygden, är det upp till oss andra i familjen att trampa ner pedalerna. Så jag gick upp i ottan, packade mat, fika och föste ut co-piloten till bilen. Han stretade emot, sa han hade klipptid. Jag tvärnitade så det blev fartränder, i asfalten. ”Klipptid? När det är roadtrip?” 
”Mm, mamma har bokat tiden.” 
Jag tog mig för pannan. 
Har en mamma bokat klippning måste den genomföras, så står det i den heliga skriften: Att undvika en brödkavel. 
Lite senare satt vi i bilen, redo för äventyr. 
Jag strök på ratten (Med handen, inte strykjärnet) och frågade försiktigt. 
”Vart vill du åka?” 
”EDVARD PERSSON” brummade Bilen och styrde oss till Jonstorp kyrka. (texten fortsätter efter bilden)

Oron gnagde i mig att den lilla orten skulle vara invaderad av turister så här i hemestertider, med sprängfyllda bajamajor och extrainsatta poliser. 
Men det var den inte, tro det eller ej. 
Förutom en rollator som hostade på andra sidan häcken var vi helt ensamma vid Edvard Perssons gravsten. 
Hur underligt som helst. 
Känslorna svallade när jag citerade den skånska giganten: 
”Min fru är så långrandig, men hon vinner i längden.” 
 ”Det var kul”, sa co-piloten inte. Däremot var han hungrig och frågade efter matsäcken som jag och Bilen åt upp när co-piloten klipptes. 
Hoppsan! 
Som tur var hade Bilen ett ess i hjulaxeln och rivstartade så vi praktiskt taget flög över Slagghögen i Åstorp. Fortare än det tar att säga: 
”Nu är vi framme på Kalle på Spången”, så var vi framme på Kalle på Spången och stod snart och beundrade Edvard Persson-prylar i en monter. 
”Kan det bli häftigare än så här?” frågade jag co-piloten som himlade med ögonen till svar. Troligen tagen av stundens allvar. (texten fortsätter efter bilden)

Tänk. 
Det kunde bli häftigare. 
Efter att ha fyllt både mage och toalett ville Bilen besöka Fästningen i Söderto. Där var vi konstigt nog också ensamma. 
Vad är det med folk nu för tiden? 
Vill de inte uppleva Världens Skånska underverk? 
Vill de inte med egna ögon se det som gissningsvis är världens sämsta bombskyddsrum, som har en potta inbyggd i väggen? 
När jag lekt ”Ryssen kommer” för mig själv i fyrtiofem minuter började co-piloten tröttna och lockade med fika. 
Alltid ett smart drag. (texten fortsätter efter bilden)

Och då hamnade vi plötsligt i Vismarslöv, på ett ack så mysigt café med Cornelis Vreeswijks gamla skorsten som granne. 
”Det här måste vara Skånes mest välbesökta turistattraktion”, viskade jag imponerat när vi klev ur Bilen. 
Men icke. 
Caféet var nästan tomt, förutom en man som fikade på en kvinna. Vi nöjde oss dock med biskvier och jag fylldes av ett begär att gå in i trädgården och sjunga, ”Hejsan morsan, hejsan stabben”. 
Men det förbjöd co-piloten. 
”Det bor någon i huset!” 
Vaffor då då? 
Vaffor är inte huset en souvenirbutik? 
Inte ett dugg konstigt att besökarna uteblir om en okänd tjomme står och hyvlar brädor i Cornelis trädgård. 
Lite som vid Edvard Perssons grav. 
Tänk om man kunde köpa en Edvard-hatt där. Oj, vilka köer det hade varit då. Då hade ja hatt min hatt, å hade ja inte hatt min hatt å hatt så hade ja inte hatt nån hatt å hatt (Ännu ett fantastiskt Edvard-citat, förstå co-pilotens lycka) 
Slutsats: Det går att undvika turistkaos. Om man inte är på samma ställe som alla andra. Hur enkelt som helst. 
Uppdatering: Co-piloten har inte setts till sedan jag berättade att nästa roadtrip går till Skånes coolaste ställe: Fritiof Nilsson Piratens gravsten! 
Johan Rockbäck skrev