När våren förskräckt börjar titta fram i Lomma i mars, studeras minsta lilla knopp på buskarna som ett underverk.
Själv följer jag vårens blyga utvecklingen med största intresse.
I april slår det försiktigt fram pyttesmå gröna babyblad.
”Babyblad!”
Skriker jag med andtäppa till hustrun.
”Ja, ja. Det blir nog bra med det,” svarar hon, lätt ointresserad, men så är hon också ”bonnadotter” med mylla under naglarna.
I maj exploderar grönskan i ett crescendo.
Jag ler i mjugg bland alla blommor som också slår ut.
Målgång även i år.
Lyckan total.
I juni börjar Täppan drunkna i all grönska som växer över alla bredder. Paradisbusken har genom tidigare års hårda klippning drabbats av okontrollerad tillväxt. Syrenblomningen hänger rostig och eländig.
Om det nu fanns några doftande syrener.
Larmet går.
Storsonen infinner sig med nödvändig utrustning.
Förr i tiden klippte jag själv.
Njöt av det.
Blev så fint.
Sedan slog sjukdomarna omkull mig.
Vad har man då sina barn till?
Storsonen klipper till.
Lillsonen handlar i coronatider till far och mor.
Barnbarnen jublar.
Allt frid och fröjd.
Bilderna här nedanför visar Täppan före och efter. Visst blev det fint, så säg. Våren har vi alla glömt.
Det var så länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar