Jag har suttit som jag satte mig för ett par månader sedan.
I karantän.
Isolerad.
Känner mig som en smittospärr.
En 70 plussare med bakomliggande sjukdomar.
Jag sitter still i riskzonen.
Får i bästa fall höja rösten.
Numera den vanliga umgängestonen med familjen.
Får krama barnbarnens skolkort.
Är livrädd ta mig ner till Lomma Vårdcentral, för normal blodprovstagning. Personalen är inte testad för covid-19.
Det ska bli ändring på det nu, sägs det: vi ska fram över kunna ringa 1177 (Vårdguiden) för få en test.
Läser om drive-in stationer.
Självtester.
Coronatest för antikroppar.
Ny test ger svar på 30 minuter.
Apoteken ska sälja tester före midsommar.
Stationer för test utanför matbutiker.
Snabbtester.
Självtester (igen).
Tester om du är symptomfri osv osv, i all oändlighet.
Det har gått troll i socialminister, Lena Hallengrens, omfattade testpaket med 100 000 tester i veckan som i verkligheten blev 30 000.
Alla danskar ska coronatestas, 5 800 000 invånare.
Hur fixar danskarna det?
Småsmulor testas i Sverige, Lena Hallengren.
”När fan blir jag testad?”
Frågan hänger i luften.
Jag ställer frågan till den numera prisade vården.
Ingen kan svara.
Inte ens landets statsminister, Stefan Löfven, som verkar ha fullt upp med den tänkta allsvenska fotbollsstarten den 14 juni.
I en annan tid läste jag så här års spännande fotbollstabeller.
Numera matas jag dagligen med obefintligt spännande kurvor om sjuka i covid-19, svårt sjuka under intensivvård samt senaste statistiken om döda.
En viss eftersläpning är dagens moderna ramsa.
Något rejält trendbrott lyser med sin frånvaro.
Därför är det få som orkar snofsa upp sig idag.
Coronaröran känns total.
”Jag vill också testas”.
Tack.
Ingen lyssnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar