Tankar i coronatider: Här lastas jag döende in i ambulansen

Mina tankar i coronatider går allt som oftast till början av april 2014. 
Minnet bergfast. 
Jag hade parkerat bilen i garaget. 
Utanför garaget stöp jag. 
Rakt upp och ner med ansiktet före i asfalten. 
Sönderslagen. 
Mycket allvarliga inre skador. 
Inga motvärnsskador. 
Allt åt helvetet. Tappade balansen på grund av en neurologisk skada, efter en cancertumör 16 år tidigare. 
På bilden här ovanför lastas jag döende in i ambulansen hemma i Lomma. En lång och tuff kamp tog sin början. 
Det gällde överleva. 
Inget annat. 
Idag den 21 april är det fyra år sedan jag skrev blogginlägget som följer. 
Det är skarpt. 
Det finns alltid hopp om livet. 
Hörde du det, förbannade virus. 
Läs och förundras. (texten fortsätter efter bilden)

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. 
Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen.
En märklig uppgiven känsla. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra dödens väntrum. Ville hem till varje pris. Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Vårt hem förvandlades till en sjukstuga.
Lager med sjukvårdsartiklar-se bilden här ovanför.
Hustruns kamp enorm.
Vakade över mig natt som dag.
Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger. 
Dygnet runt. 
Vecka ut och vecka in som blev till månader. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. 
För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår. Medicinsk pump för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
När våren kom 2015 satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.
Fan vad skönt.