Det mörknar-missilattacken Bagdads flygplats

När det gamla året 2018, skulle bli ett nytt år 2019, hängde jag ut en gul löpsedel på bloggen, med förhoppningen om fred i tusen år. 
Visst naivt till tusen, men ändå, varför inte? 
Ni vet hur det gick. 
Det gick inte alls. 
Krigen fortsatte. 
Människor lemlästades och dödades som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi matades med sjukhusbilder av gråtande trasiga barn. 
I år gick vi in i år 2020. 
Redan den tredje dagen på det nya året, svartnade min numera svårt fläckiga löpsedel. Donald Trump bestämde sig för vad varken Bush eller Obama vågat göra. Radera ut Irans krigare nummer ett, toppgeneralen Qassem Soleimani, samt slå ut ytterligare ett gäng höga dignitärer. Ni har säkert själva sett det i TV. 
En förödande missilattacken på Bagdads internationella flygplats. Det gav en signal om att ingen varken går, står eller springer säkert, här i livet. 
Jag tror de ledande prästerskapet hemma i Iran drabbats av mardrömmar. De kan när som helst få en missil i skallen. 
Hur kul är det? 
I Kreml sitter Putin och är förvånad. 
Han visade musklerna och invaderade Krim. Passade på ta ytterligare en bit av Ukraina. Sköt ner ett civilt passagerarplan över Ukraina med 298 passagerare som dog. Putin själv förnekar precis allting. 
Det är en gammal rysk taktik. 
Även om man blir överbevisad tusen gånger om. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Ansvaret för missilattacken på Bagdads flygplats meddelade Pentagon, var president Trumps eget beslut. Naturligtvis livligt påhejad av hökarna inom den amerikanska militären, kan jag tänka mig. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Förnekaren, Putin, har helt plötsligt fått stor respekt för Donald Trump. Fast någonstans gnager det. 
Trumpen tog på sig attacken. 
Är så att säga karl för sin hatt. 
På sitt vis. 
Det är inte Putins taktik. Och det gör ont, så förbannat ont, djupt in i Kreml. Rullgardin ner. Innan splitter far in genom rutan.