Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. De stöpta stearinljusen fladdrade svagt, när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft. På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26. I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket, stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda.
På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur, med Gustav III:s monogram i urverket. Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där bet sig alltid höstkylan fast. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram.
Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista.
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten. När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters julsylta på.
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande. Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar, till Kalle Anka tog över julaftonen. Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar-se bild här nedanför. Minnena av barndomens jular blir allt tydligare ju äldre en människa blir.
Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen.
En dag kanske de skriver ner sin saga om julen 2019?
Det var på den tiden man sköt och sprängde i Sverige. Ett land i förändring, precis som det gick till i vilda västern.
Det var också på den tiden som landet styrdes av en svetsare. Trots det flydde arbetarklassen ut åt höger.
Jag behöver mer än någonsin min röda stuga med vita knutar.
God Jul!
(en originalsaga av Calle Rockbäck)
Tack Calle för din saga med hög igenkänningsgrad. Det är en djup förhoppning att alla vi som närmar oss stoftstatus känner igen några av dina intryck. Jag upplevde motsvarande denna tid vid norrlandskusten under den intensivaste sulfit- och sulfatperioden. Så vi hade en annan doft i vinden än malmedel, som fallat var hos dig. Än idag, om kosan ställs norrut - eller bara till Billinsfors - väcker dofterna ur en uppbolmande gråvit plym en sorts lyckokänsla. Dessutom håller de säkert malarna borta.
SvaraRaderaGod Jul från Västkusten och Malö strömmar!
Lars H
Tack för din kommentar, Lars. Jag plockade en bit här och en bit där. Stugan finns kvar än i denna dag. I Rocknö, norra Uppland. Bara jag ser bilden på stugan, ramlar alla ljuvliga barndomsminnen över mig. Här får du en God Jul från Lomma.
SvaraRadera