Kärt MFF-minne bubblade upp i åldermannen

Den 19 augusti 1965 är en mörk dag för Helsingborgsklubben, HIF. MFF spelade ut HIF efter alla konstens regler på Olympia och vann matchen med 10-1, inför 12960 åskådare som tunnades ut i samma takt som målen rullade in. 
Till slut stod jag och min kusin, Allan Odestål (1943-1976), ensamma kvar på läktaren på ena långsidan. Helsingborgarna som vi hamnat bland, häcklade oss två blåa före matchen började. Det tog snabbt slut i samband med att MFF-målen trillade in i lagom takt. 
Det här är en stund jag aldrig någonsin kommer att glömma. 
En ofattbar upplevelse. 
I HIF målet stod en allsvensk debutant, Rolf Marinus, 17 år. Denna lovande målvakt knäcktes. Flydde sedan till Sandvikens IF och hamnade till sist i Sirius i Uppsala. 
Den 26 september 2019, spelades samma känsla upp i TV-soffan. MFF:s första halvlek (3-0) mot HIF hemma på Stadion spelade upp samma eufori som för 54 år sedan. Det var en mäktig känsla som jag idag är tämligen ensam om, att kunna koppla samman. Fast det fanns en skillnad. 
För 54 år sedan med Lasse Granström och Bosse Larsson i spetsen, körde laget för fullt även under andra halvlek. 
I torsdags lade man av. Nöjde sig med 3-0 och spelade av matchen i andra halvlek. Synd på så rara ärtor. 
Det hade faktiskt kunnat sluta med 10-0, 54 år senare. 
Skit också. 
Man blir aldrig nöjd. 
Jo, 1965 var Allan och jag mer än nöjd. 
När domaren blåste av matchen, stod vi ensamma kvar på läktaren och tjoade och skrek ut vår glädje. Bosse L och Lasse G kom fram och tackade oss. 
Se på fan. 
Det är stunder i ens fotbollsliv som man aldrig glömmer.