Under dessa år har jag upplevt en omstörtande verksamhet på nätet. Då 2008, var jag tämligen ensam Lommabo som dagligen publicerade mig.
Visserligen fanns Facebook, om än i liten skala. Det ansågs, mer eller mindre, som en slasktratt av journalister och finare folk.
Den nya tekniken som stormade fram, mötte kraftigt motstånd i portgången. Under tiden etablerade jag mig som bloggare.
Min blogg fick efter några tröga månader, ett allt större genomslag över hela riket. Världen med, för den delen.
Mysteriet med alla språk löste Google translate på ett kusligt effektivt sätt. Namnet Lomma spreds faktiskt som en löpeld över hela världen. Jag hade besökare in på bloggen från alla omöjliga möjliga länder.
Min förvåning stor.
Ett tag kändes det nästan som för mycket.
Av bara farten startade jag tillfälligtvis upp ännu en blogg. En olympisk blogg som enbart skrev om OS i Peking 2008.
Jag följde tävlingarna slaviskt.
Dygnet runt.
Fotograferade med digitalkameran lopp, höjd, kast mm, från min TV. Skrev i ett rasande tempo och ut åkte allt på min OS-Blogg. Ofta var jag före tidningarna i min riviga ivriga rapportering.
Bloggen blev en succé. Jag var liksom ensam herre på täppan. Det var vansinnigt roligt. Samtidigt höll jag igång min ordinarie blogg. Hur jag klarade av detta, är en gåta, men det gick.
Efter några år slog Facebook och sociala medier igenom. Medmänniskor skrev och tyckte om allt mellan himmel och gjord.
Jag fick ändra inriktning på bloggen. Det blev allt mer om Lomma. Mindre omvärlden. Rätt trist, faktiskt.
I dagarna har jag skaffat en ny stationär dator. Mitt bloggande har under resans gång knäckt tre datorer.
Några pengar har jag inte tjänat. Plånboken blivit magrare. Jag får skylla mig själv, för jag har tackat nej till alla annonser samt annan skit som erbjudits mig. Jag vill stå på mina egna ben. Det har jag lyckats med.
Stolt över det.
Nu håller jag dessutom på lär mig ett nytt bildbehandlingsprogram. Det är som lära sig lira fiol.
Därför är det tyst på bloggen.
Jag har tappat lusten.
Förhoppningsvis bara till efter den 4 september. Ska justera en hjärtåkomma som gör mig jävligt trött.
För övrigt är detta blogginlägg nr 4520.
Vi hörs när strängarna låter som de ska.
FOTNOT. Enligt mätningar på Google för några år sedan, hade över 15 miljoner varit inne på Calle Rockbäcks Blogg. Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar