Det är jag det.
Min morfar, skogsmannen, hette Axel. Dog julen 1943. Blev endast 50 år gammal. Föll plötsligt död ner i köket, en bit från järnspisen. Han slet ihjäl sig som skogshuggare i bolagets stora skogar i norra Uppland.
Ingen kunde som min morfar dra ner en grov gran med svansen: ett styvt, brett, självbärande blad med svag bågform och kraftiga tänder. När den var välskött tålde den att forceras och gav därför korta fällningstider. Den fysiskt starke hade fått ett verktyg som tillät ett snabbt arbetstempo (Wiki).
Det här var ingen såg, för den som var klent byggd. Jag kan gott föreställa mig hur morfars muskler spände ut storvästen.
Jag har fått berättats för mig, att morfar Axel var en mycket snäll människa som ville alla människor gott.
Ställde alltid upp.
Musikalisk.
Spelade nyckelharpa tillsammans med sina bröder.
Varje storhelg som jul, påsk och midsommar, söp morfar till. Jag har kvar hans motbok. Där kan jag se att det beställdes hem två liter brännvin till varje storhelg. Hans bröder spädde säkert också på med skogsblomman.
Hembränt om någon inte förstod.
Jag kom till världen tre år efter morfar föll död ner, så jag fick aldrig träffa honom. Trots det bär jag honom levande i mitt minne.
Sluter jag ögonen och andas in, kan jag fånga upp den trivsamma lukten av kåda, från de sträva kläderna, när han kom hem till stugan efter ett dagsverke i skogen. Förstår ni nu varför jag älskar heta Axel, precis som min morfar.
Dessutom fick jag denna förträffliga dag två trisslotter av hustrun. Jag ska tänka på morfar Axel, när jag skrapar fram segern.
Håll tummarna.
Avrundar med en bild på mormor Anna och morfar Axel.
Människor att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar