Mitt liv i en gammakamera

De flesta av oss har säkert någon gång i livet blivit röntgade. Ni vet den där stenhårda smala britsen som kan knäcka vilken rygg som helst. Det är som ligga på en planka. När du kryper ombord på en gammakamera ska du inte röntgas. Britsen är tyvärr i stort sett den samma. Bäst förklarar Wiki det hela: 
”Gammakamera används inom medicinsk bildgivning och kallas även scintigrafi. Det är en del av nuklearmedicinen eftersom man använder radioaktiva isotoper som sprutas in i blodbanan för att fästa sig på det området som skall undersökas. Detta är den stora skillnaden jämfört med en röntgenundersökning som genomlyser kroppen.” 
Med andra ord. 
Mitt hjärta blir självlysande. Allt djävulskap träder fram. Tankad som jag är med kärnkraft. ”Du behöver inte tända din lampa ikväll,” som sköterskan, så humoristiskt fick till  det. Personalen fantastisk. Omvårdnaden om en kvaddad Rockbäck enorm. Det var ingen lek. Viss hög risknivå. 
Jag kämpade på i gammakameran. 
Jag låg på rygg med bakåtsträckta armar, greppande två små läderbitar. Jag låg på magen med ansiktet fastnitat i något som ingen ens på Ringhals kunnat föreställa sig. 
Efter 42 minuter meddelade min positiva sköterska att tortyren var slut för dagen. Jag pustade ut. 
Är fortfarande trött. 
Nu väntar jag bara på domen från min hjärtläkare som naturligtvis med iver studerar mitt självlysande hjärta. 
Minne. 
En liten suddigt rodnat, där det radioaktiva ämnet sköts in. Inringad på bilden här nedanför. Svårare än så var det alltså inte. Förvandlingen till ett kärnkraftverk, snabbare och smidigare än en miljöpartist hinner räkna till två.
Chapp-å-klack!