Kris.
Efter förlusten med 3-1 borta mot Sundsvalls GIF, fick jag sova på saken. Max Wiman summerar i söndagens Sydsvenskan, på ett bra sätt: "Anders Christiansen slog en passning i gapet på hemmalaget. Rasmus Bengtsson slog en kort djupledspass till Linus Hallenius i stället för en bestämd bakåtpass till Johan Dahlin. Och – jo, till och med han – Markus Rosenberg klättrade på ryggen på en Sundsvallsspelare efter en hörna när denne var på väg utåt i straffområdet. Jag räknar förresten in en urusel straff av Guillermo Molins också (det var ingen strålande målvaktsräddning) bland de individuella misstagen."
Tränaren, Uwe Rösler, var nöjd med lagets insatser.
”De satte sin chanser. Det gjorde inte vi.”
Ingen analys som går till historien, precis. När även etablerade spelare tappar fokus, går det som det går: åt helvetet.
Det luktar katastrof som våren 2018 lång väg. De viktigaste spelarna har i de två inledningsmatcherna visat att de tappat fokus.
Det är mer än allvarligt.
Vi ser inget samman trimmat lag på planen. De flesta verkar lira för sitt egna höga nöje skull. Nästa hemmamatch är mot Östersunds FK.
Min fotbollskompis sedan 1950-talet, Leif Georg, har i stället valt åka till Barcelona. Ett bra sätt komma bort från eländet. En omöjlighet på Bosse Larssons tid. Uwe Rösler borde ha några sömnlösa nätter framför sig.
MFF med alla pengarna, har kört fast.
Uwe Rösler hattar med spelarna.
Ut och in.
Ingen fattar något.
En fotbollens brexit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar