Förkylningstider-mitt i natten

Ni kvinnor vet hur det är. Det finns inga som det är så synd om som förkylda män: när vi hostar skriker vi som stuckna grisar, fräser snabbt upp ett sexpack toapapper, spottar gulingar i pottan, pip i bröstet, svettas och är som en död sill i sängen. 
Vi väntar hela tiden på lite ömhet, från den väna hustrun som i bästa fall kommer stormande med honungsvatten. Eller en varm toddy. 
En gång i tiden läste jag en löpsedel, om att män blir tio gånger mer förkylda än kvinnor. Det stämmer inte. Vi blir 100 gånger mer förkylda än kvinnor som äger ett stoiskt tålamod, att stå ut med en förkylning. 
De skriker inte som stuckna grisar i hostan, spottar absolut inte, fräser lite försynt i en pappersnäsduk, samtidigt som de vrider om näsan i en tömningsfas, svettas-men skyller på vallningar. 
Och en kvinna står upp för sin förkylning. Även med pip i bröstet. All heder åt den tapperheten. 
I nattens mörka timmar kom så min förkylning med astmatisk luftrörskatarr. Fan vad synd det är om mig. 
Inget, absolut ingenting, irriterar en man som en sketen förkylning. Jag hade tänkt skriva om MFF:s storslagna insats mot Chelsea. 
Det blev inget. 
För mycket pip, skrikig hosta, dasspapper och fan och hans moster. 
Men värst av allt. 
Mitt ena barnbarn fyller 6 år i dag. Farfar får ställa in. Vill inte bli en vandrande smittohärd. Fy fan vad det är synd om oss män. 
För stunden i alla fall.