Igår-onsdag-skrev jag om min barnbok, ”Gossen som fick vad han ville”. Det blev en känslomässig resa som skruvades in i rekordsommaren 2018. Nog så, kan tyckas. Resan med gossen som fick vad han ville, skulle inte ta slut där.
Jag tror knappt jag öppnat boken sedan Ungernrevolten mot de blodiga kommunisterna i november 1956.
När jag i september 2018 satte mig och bläddrade i boken, ramlade det ut en hemlighet: stanniolpapper från godis som legat i all sköns press i minst 62 till 65 år.
Stanniol är en tunnvalsad plåt av tenn som idag nästan helt ersatts av aluminiumfolie, läser jag i Wikipedia.
Det får var hur det vill med den saken.
Vi sade alltid stanniolpapper.
Då öppnades minnets kammare som den vackraste sommaräng du kan tänka dig. När jag var en liten rar gosse samlade vi barn på stanniolpapper.
(jo, vi kallade det för det)
För att bli så vackra som möjligt, fick omslagspappret ligga i press.
Bäst var en bok.
Därför låg detta obetalbara minnesgods fortfarande kvar i boken om gossen som fick vad han ville.
Du som var med på den tiden, minns säkert vårt samlande. Jag får snyta mig, för tårarna rinner.
Hulkar och slutar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar