Memoarflik: Sverige-landet som tystnade

I en demokrati är det så fiffigt ordnat, att det som medborgarna inte ska få reda på, begraver myndigheterna i diverse arkiv. 
Så djupt in som möjligt. 
Hemligstämplat. 
I bästa fall kan vissa heta/glödheta ärenden bli offentliga för allmänheten först efter 50-100 år. 
Till vad nytta? Då är vi väldigt många som lämnat detta jordiska liv. 
Mer än 60 år efter andra världskriget tog slut, fick vi som exempel veta att landsfadern, Tage Erlander, under kriget var chef för 14 hemliga koncentrationsläger. 
I Sverige. 
Något som redan städats under mattan. 
Efter andra världskriget sänkte sig en tystnad över Sverige som jag upplevde som barn. Ingen talade om nazisternas illdåd. 
När jag frågade vuxenvärlden, fick jag standardsvaret: 
”Sånt pratar vi inte om”. 
I stället var det fritt fram, till och med hylla en sådan blodig jävel som Stalin. Kommunismen hade och har en väldigt hög röst i Sverige. Den har verkligen inte tystnad mitt i allt annat som tystnat. 
När jag som vuxen blev journalist, åkte jag på munkavle av en feg redaktionsledning. Detta är så många år sedan, att det då fortfarande rådde näst intill total tystnad om nazisternas förskräckliga illdåd. 
Nu skulle Sveriges Hitler, paret Oredsson, hålla ett av sin första-om inte första-hemliga nazistiska möte med likasinnade på Orust, Bohuslän. Tyska nazister från andra världskriget var också inbjudna. 
Jag snokade reda på var-när-hur. 
Inte helt lätt alls. 
Dessutom farligt. 
Självklart något som borde bevakas. En jättenyhet på sin tid. Dessutom var jag garanterad ensam om nyheten. 
Då fick jag reda på av redaktionsledningen, ”att sådant skriver vi inte om”. Tystnad beställdes. Jag åkte på munkavle. 
Det retar mig än i denna dag.
Sitter som berg i mitt huvud.
Hur hade det inte kunnat sett ut, om jag fått avslöja nazisterna intåg på allvar i Sverige för snart 50 år sedan? 
På den frågan finns inget svar. 
Vi kan bara gissa.