Onsdag: Påflugen kvinna ville ta mig till Guds rike

Hon kom från ingenstans. Plötsligt kände jag av en lätt sur andedräkt i mitt ansikte. En kvinna med kortklippt hår, omoderna glasögon, liten näsa och mun som släppte ut en lätt sur andedräkt. Människan trängde sig upp i mitt ansikte. 
Jag satt fast i min el-skooter. 
Ett lätt offer. 
Trodde hon. 
I bakgrunden brummade bussarna in och ut. Den påflugna kvinnan dök upp straxt före lunch vid Lommas busstation. Hon ville värva mig till Jehovas vittne. Talade om Guds rike som nu fanns på webben. Viftade med webbadressen på ett kort. Vägen till den eviga lyckan. 
Gud Fader själv har alltså flyttat in på nätet. 
Jag gillar inte när folk försöker pracka på mig saker och ting som jag inte bett om. Värre ändå. När de försöker parkera sitt tryne i mina näsborrar. Då kan jag rent av bli ilsken. Nu bet jag samman och körde vidare. 
Hur många gånger har ni blivit attackerade av muslimer som vill värva er till sin tro med Koranen som ledstjärna? 
Nej, aldrig. Kunde just tänka mig det. 
Däremot får Jehovas vittne härja hur fan de vill. 
Och mormonerna. 
Ni vet de där käcka gossarna i grå/svarta kostymer. 
Usch. 
Jehovas drar sig inte ens för ringa på din dörr. 
Lägger frälsarlappar i din brevlåda. 
Hur många muslimer har ringt på din dörr? 
Lagt frälsarlappar i din brevlåda? 
Ingen. 
Kunde just tänka mig det.
Jag är inte rädd för Jehovas vittne. Tycker bara illa vara, sanna mina ord.
Andra sidan. 
Jag har inget emot påflugna kvinnor. Bara de luktar gott. Är trevliga och rara. Gärna prisa min skönhet. 
I Guds rike luktar de för jävligt. 
Doftar av unkna bibelblad. 
Som i dag.
Nej tack. 
Amen.