Jag får nästan nypa mig i armen. I dag den 8 juli är det på pricken 10 år sedan jag något darrigt sjösatte min blogg.
Visste varken ut eller in.
Min enda plan var att ha kul.
Skriva om det som plötsligt kändes lustfyllt.
På den tiden såg världen på Internet helt annorlunda ut. Sociala medier hade ännu inte exploderat. Webbtidningarna låg i sin linda. Bloggarna sågs av tidningsjournalisterna som något katten släpat in.
Jag var tämligen ensam journalist som upptäckt den slumrande styrkan i det nya mediet-Internet.
Jag fortsatte hamra ut mina inlägg på bloggen. Bedrev t o m en tidig form av undersökande journalistik på nätet.
Er lokalredaktör i världen var verkligen i form.
Inget för smått eller för stort.
Det skrevs reportage om mitt bloggande.
Tidningsreportrar besökte mitt hem. Togs bilder och jag log in i kameran. Uppmärksamheten synnerligen omfattande.
Några år senare skulle sociala medier explodera. Facebook fick en allt mer större betydelse. Jag hakade på. Allting blev helt annorlunda.
Det fina i kråksången var att besöksantalet till bloggen steg mot skyarna. Nästan på lite skrämmande.
Det har varit 10 år som gett mig en helt fantastisk resa.
Massor med nya vänner.
Underbar bloggpublik som jag serverat 4183 inlägg på Calle Rockbäcks BLOGG. Det är en enorm produktion.
Inget snack om saken.
Faktiskt är (nu kommer skryt) att jag skrivit något av en unik blogghistoria med Lomma i piken.
Resan fortsätter nu ut i galaxen.
Jag har åldern mot mig, men kommer driva bloggen tills jag stupar.
Fram till dess.
Håll ut!
Jag älskar er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar