Tittatitta där: När vi själva får bli våren

Har ni tänkt på så mycket vi tittar ut. 
Människan lägger mycket tid på titta ut. 
Tittar på just ingenting. 
Vi tittar ut om löven gulnat. 
Vi tittar ut om det snöat ”i natt”. 
Vi tittar om solen skiner på sommaren. 
Vi tittar ut på regn. 
Vi tittar ut för att vi just för stunden måste tillgodose vårt tvångssyndrom genom att titta ut på just det. 
Ingenting. 
Jag vände på begreppet. Klädde mig som våren och körde ut med min el-skoter i Lommas sjudande liv. 
Det dröjde inte länge. 
Sedan slog den riktiga våren till: en isig vind som fick mig skaka av köld på min racer med topphastigheten 10 km/tim. 
Piskades alltså av våren. 
Någon i Norrland hade glömt stänga sitt fönster. 
Nästan exakt på dagen för nio år sedan, tittade också Engel ut genom byggplasten-se löpet. Engel visade sig vara en tysk byggnadsarbetare från Brandenburg an der Havel, 70 km väster från Berlin. 
Han tittade alltså också ut. 
På mig. 
”Kein Frühling in Schweden, skrek Engel till mig. 
Ungefär som i dag då, nio år senare. Ingen vår i den kyliga vinden. 
Jag minns vårt möte mycket väl.
Kul bild också.
Därför tog jag en ny bild-längst ner-av hur det ser ut i dag. Engel och hans tyska byggkompisar har byggt färdigt sedan många år. 
Undrar just hur livet gått för honom sedan dess? 
Själv körde jag stelfrusen hem till vårvärmen i form av en kopp kaffe i köket. Jag hade tittat färdig som våren. 
Sedan satte jag mig och tittade ut på solen som strålade över Täppan som vilade ut i kylan. Jag hade fått nog. 
Det har man även fått i Svenska Akademien som skakas av uppror. Det får jag titta närmare på, för så kan man också titta. 
Heller som Martin Ljung sa och som bara vi åldringar minns: 
”Se på fan tabletter”