Året satte sig.
Det var allt.
Ansgar var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Katolik med andra ord.
Han fick för sig han skulle frälsa oss vikingar i norden. Så Ansgar gav sig iväg på sitt viktiga uppdrag. Nu skulle det bli ordning och reda på hedningarna.
När Ansgar dök upp blev vikingarna förbluffade. De hade redan en drös med Gudar eller asar som de kallades för.
Oden.
Fick vikingarna drömma om paradiset.
Ungefär som muslimerna i dag.
Tor.
Bestämde över åskan. Var mest poppis.
Hans hammare, Mjölner, bar vikingarna runt halsen. Även i dag finns det svenskar som bär detta halssmycke utan veta varför.
Vikingarna fattade alltså nada av Ansgars bibelsnack. De gjorde som man brukade göra med folk och fä som var korkade: de spöade helt enkelt skiten ur Ansgar som flydde gul och blå hem till Hamburg.
Ansgar gav sig inte utan återvände för mer stryk.
Hur som helst, så fick vi lära oss i skolan på stenåldern att vi blev ett kristet folk år 832 e. kr. Av en rätt sönderslagen Ansgar, får man förmoda.
1186 år senare är det så tid igen.
Något nytt religiöst spektakel vill ta plats i det svenska samhället. Muslimerna vill ha böneutrop från sina minareter.
Kravet har väckt vikingen i många svenskar.
Någon jävla måtta får det allt vara.
Stå och gapa ut över nejden på det viset?
Nej usch.
Andra småvikingar tycker det är helt okej.
Svenskarna är ett avkristnat folk i dag, menar andra röster i den infekterade debatten. Herr statsminister, Stefan Löfven, babblar runt och tunt.
Tänker mest på hur det gick för Ansgar.
Det låter nästan som om Ansgar missade något under sina missionsresor.
Det räckte inte bli slagen gul och blå.
Vi lär oss aldrig.
Glad Påsk, för övrigt.
Påsken är en megastor kristen helg.
Det är det få svenskar som vet om år 2018.
Frid på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar