Lördagens Mello från Göteborg började med en hysterisk programledare, David Lindgren.
En utmärkt artist, men en speedad programledare som om han gick på amfetamin. Finns det ingen i produktionen som äger en broms?
I publikhavet dyker det då och då upp en clown som gör mig spyfärdig. På scenen helt omöjlig musik att älska: en vandrare som får fortsätta vandra tillsammans med obegriplig okända artister. Knappt någon minns ens Liamoo som vann Idol som Liam.
Och så då riksbögen, Jonas Gardell.
En lysande artist och skribent som sökte sin väg ut från tävlingen.
Trodde aldrig jag skulle sätta mig ner och såga ett helt Melloavsnitt. Senast det begav sig var i tidig ungdom på 1960-talet.
Då var det Elvis Presley och The Beatles som gällde.
Allt annat var skit.
Mammornas och pappornas program.
Inte alls riktat till oss ungdomar.
Den första tonårsgenerationen.
2018 har Melodifestivalen tagit steget fullt.
Bolibompa.
Barnprogram.
Mycket riktigt så upplyste mig barnbarnet om, att den där clownen i publikhavet hämtats från-just det-Bolibompa.
Gör om.
Gör rätt.
Byt ut Mellogurun, Christer Björkman.
Rädda vad som räddas kan.
Krävs brandkårsutryckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar