Utan el, fiber, wifi samt en rensad skog på alla tänkbara otänkbara mobilmaster. Om det nu finns någon sådan skogskoja kvar.
Tveksamt.
Jag har alltid älskat varje sekund av de olympiska spelen. Min första vinterolympiad var Cortina, Italien, 1956.
Sökte information som liten gosse.
Det kom väldigt magra rapporter på den tiden.
Jämfört med i dag.
TV fanns inte, så det fick bli Hyland i ångradion. Det mesta läste jag in efter spelen i tjusiga minnesböcker.
Sedan kom TV.
Jag var ohjälpligt fast.
Hur många timmar jag tillbringat i TV-soffan med ögon som OS-ringar, vågar jag knappt tänka på.
När sommar-OS gick i Sydkorea 1988, såg jag naturligtvis rubbet. Skrev varje morgon vid fem snåret ett kåseri till min tidning, Kvällsposten.
En gång satt jag 24 timmar i ett svep. Hustrun gav upp. Tog med sig barnen och åkte till svärmor 25 mil bort.
Skidåkaren, Sixten Jernberg, blev min förste OS-kung. Sedan har OS-kungarna kommit och gått.
Ofta som vinnare.
Numera är det en OS-drottning som ska förgylla tillvaron i OS-soffan. Charlotte Kallas som hissas långt före tävlingarna börjat.
Stackars människa. Vilka krav ställs inte på henne?
Längdskidåkningen sänds också på en mänsklig tid.
Starter från 07.15 till 09.30.
Pensionärstid.
Tack.
Numera finns det också en frizon för alla som genom åren klagat på för mycket OS i TV. SVT som rullar på som vanligt.
På lördag då Charlotte Kalla ska kämpa ner norskorna i Skiathlon 15 km, visar SVT, Karl för sin kilt.
Nya tider.
Andra tider.
Fast räkna med bli överkörd av vinter-OS ändå-för bromsa hjälper inte.
Med eller utan kilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar