Lommatest: Jag förvandlas till en iskub

Mitt under den svenska högsommaren skaffade jag mig en el-scoter. Den förvandlade mitt liv från stugsittare i Lomma till deltagande medborgare ute i samhället. 
En enastående befriande upplevelse, efter över tre tunga år. Jag blev åter rörlig. 
Min el-skoter gör 10 km/tim. En perfekt gånghastighet för uppleva och se livet omkring ens ringa person. 
Det blev många härliga möten. 
Bloggen fylldes. 
Sedan kom hösten. Temperaturen sjönk. 
Sedan kom höstregnet. 
Sedan kom en vass vind. 
Sedan kom vintern med minusgrader. Dock ingen snö. Det räckte mer än väl till för att jag skulle se min el-skoters begränsningar. 
Gnäll?
Visst.
Det var inte roligt längre. 
I söndags genomförde jag en test för en morgonutflykt i fem minusgrader. Förberedde mig noga som jag skulle ge mig ut bland polarisarna: underställ, mössa, halsduk, Helly-Hansen vantar, farfars undertröja med långa armar osv osv i all oändlighet. 
Jag till och med hoppade över min viktiga morgondusch. Inbillade mig få behålla ett extra skydd för huden. 
Det blev också en perfekt vinterdag med strålande sol. Ingen vind som är el-skoterförarens värsta fiende. 
I solen nere vid Centrumbadet i Lomma träffade jag på Monika som vinterbadade. Då rös jag, fast jag ändå redan börjat frysa. 
Monika skrattade åt mig.
Det värmde faktiskt, för efter en halvtimme hade jag förvandlats till en iskub. 
Längre än så gick det inte.
En halv timme.
Om du bet samman, vill säga.
Problemet med en el-skoter vintertid, är att du sitter alldeles stilla. När du går eller cyklar, så rör du dig och får upp en viss värme i kroppen. 
En avgörande skillnad. 
På en el-skoter förvandlas du snabbt till en isbit i frysen. 
Där har du skoterns svaga punkt: vintern. 
Här nedanför en bild på min utrustning. Den klädhögen räckte alls inte till. Inte på långa vägar. 
Nu ser jag fram mot våren.