Krigskorrespondent Magda Gad slog mig med 5000 meter

Två bilder på löpsedeln som visar på journalistikens drivkraft. Även om döden står för dörren, drivs några av oss journalister få berätta och visa på bild det dramatiska läget.  Det är i alla fall så både jag och Magda tydligen fungerar.
Översta bilden på löpet är från några år sedan. 
Jag har på grund av en neurologisk skada fallit handlöst baklänges och slagit bakhuvudet i en stentrappa. 
Det blev iltransport med en ambulans från Lomma till det stora sjukhuset i Lund. 
I mitt halvt medvetslösa tillstånd FOTOGRAFERARAR jag takets insida på ambulansen. 
Publicerade bilden på min blogg. Du som var bloggläsare på den tiden minns det säkert. 
Understa bilden på löpsedeln. 
Den makalösa krigskorrespondenten för Expressen, Magda Gad, som lever sitt liv mitt i kriget i Mellanöstern evakueras med ambulansflyg till Turkiet. 
Hennes tillstånd är inte avundsvärt. Den vältränade kroppen har tagit mycket stryk. Nu är hon fylld av bakterier och kristaller i njurarna (förstadiet till njursten). 
Hon mår alltså skit, minst sagt, men FOTOGRAFERARAR/FILMAR ambulansflyget från sin bår i planet-se bilden längst ner på löpet. 
Sedan publicerar hon bilden och en lång berättelse på Facebook. 
Det hör inte till vanligheten att journalister gör så, när de själva är halvt döda.  Det är högst ovanligt.
Fast Magda slog mig med bilden som togs 5000 meter upp i luften i ambulansflyget. Det måste jag få tugga i mig. 
I Lund fick jag en krage, medan Magda dropp i alla former på ett turkiskt sjukhus. 
Givetvis fortsatte vi fotografera vårt bisarra läge. 
Och publicera. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Heller hur Magda Gad?