Vem kan bättre än jag med en sprillans ny el-skoter fixa ett sådant test?
Vårdcentralen i Lomma har en allvarlig sak emot sig. Den invigdes 1987. Ser ut på samma vis i dag.
Då fanns inte dagens nymodigheter för handikappade ens på kartan. Jag såg ett lätt offer framför mig.
Därför blev jag minst sagt förvånad över hur smidigt jag gled in med min el-skoter. Inga som helst problem parkera vid väntrummet.
Problem kom om man skulle köra vidare in i ett undersökningsrum med tröskel och för liten dörröppning.
Rekommenderas inte. (texten fortsätter efter bilden)
Jag tvingades backa ekipaget.
Då gick den automatiska backtutan för varning i gång.
PIP-PIP!
Ljöd det.
Högt och skarpt.
Gång på gång över hela Vårdcentralen.
PIP-PIP!
Anställda kom rusande. I täten min läkare.
Alarm.
Någon patient som tuppat av?
De spände allvarliga ansiktsuttrycken blev till leende, när de förstod att det var min backtuta som spelat ett spratt.
Genast kom jag och tänka på ett annat problem.
Kommunhövdingen, Anders Berngarn, avslöjade och som jag berättat om på bloggen, att Vårdcentralen som numera är alldeles för liten för ett växande Lomma, ska flyttas in i det framtida nybyggda kommunhuset. Om nu Region Skåne går med på betalar den nya högre hyran, vill säga.
Hoppas då också att dagens handikapporganisationer inte sover, utan är med och påverkar bygget så alla moderna handikappmaskiner får det utrymme de förtjänar.
Med eller utan pip.
Dagens anskrämliga kommunalhus vågar jag inte ens testa.
Ett försök har jag faktiskt gjort.
Körde genom entrén (inga problem). Hamnade i receptionen. Packad med flyktingar. Trötta vädjande, väntande ögon stirrade förvånat på mig.
Jag riktigt HÖRDE deras tankar.
”Ska en krympling ta hand om oss?”
Jag flydde genast ut med min el-skoter.
Tablå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar