Memoarflik: ”När jag gjorde fiasko som luffare i Strömstad”

Fiasko och fiasko? 
Det kanske är att ta i. 
Luffaren Tjabo i min skepnad, blev i alla fall ingen större succé. 
Titta på bilden här ovanför. 
Till höger ett gulnande klipp från Strömstad Tidning sommaren 1969. Jag utklädd till luffaren Tjabo under en Trivselkväll i Stadsparken i Strömstad. 
Till vänster står jag på samma scen över 40 år senare. Då var det bara jag och min familj i den pittoreska (inte här också) parken. 
Luffaren ett gulnande minne blott. 
Jag minns jag var noga med min utklädsel, t o m en väckarklocka som hängde och dinglade. Hur fick jag till väckarklockan med luffarens svårmodiga liv? Det begriper jag inte, snart 50 år senare. 
Grejen var den. 
Jag skulle vara en kul krumelur under denna Trivselkväll, med sång, dansuppvisning och blomsterprakt. Den svensk sommaraftonen, bara så skön som en svensk sommarkväll endast kan bli i Sverige. En ljuvlig smekning som får drömmar att glimma i kvällssolens glans (där  tog jag allt i).
Strömstadsparken packad med folk: turister, fast boende, grannfolk, ströbesökare samt annat löst folk. 
Folk skrattade och applåderade åt min figur. 
Kul hade tydligen folk.
Sjöng gjorde jag med.
Det hjälpte föga.
Jag hade mindre kul. 
Tyckte då och tycker fortfarande jag gjorde fiasko som luffare. Usch, direkt pinsamt när jag tänker tillbaka. Glömmer aldrig det. 
Namnet Tjabo hade jag plockat från dåvarande kronprinsen. 
Han kallades så. 
Tjabo. 
Tjabo blev några år senare kung i Sverige. Ingen kallade honom Tjabo längre. 
Nej, fy fan. 
Det var inte bra på något vis. 
Skönt är det i alla fall och få skriva av sig det plågsamma minnet. Nej, jag har inte väckarklockan kvar. 
Tyvärr.
Antikrundan i dag.

En annan gång kanske jag berättar om lögnen om nykokta räkor i Strömstad. De är nämligen inte alls nykokta. Fast det är en helt annan historia. 

En annan gång, så att säga.