Hans håg låg mer åt att få döma fotbollsmatcher. Han la målvaktshandskarna på hyllan och blev alltså i stället domare.
Ungdomsdomare.
Fick börja längst bak.
Det gick mer än bra.
Raskt tog han sig allt längre upp i seriesystemet. Han visade sig äga en fotbollsdomares utrustning som Östergötlands Fotbollförbunds domarkommitté skissar så här.
”För att bli en bra domare måste du visa intresse och engagemang, ha kännedom om reglerna, spelförståelse, vara vältränad, ha stil och profil samt vara ordningsam. Har du själv spelat fotboll är det en klar fördel och nästan ett krav för att du ska förstå rollen som domare. Har du dessutom ett positivt tänkande och humor så får du själv roligt.”
När Magnus så i sin elfte allsvenska match dömde söndagens mellan MFF-Östersund, visade sig alla regler han lärt sig inte hålla måttet.
När publiken, 20 000 människor, blir som galna, triggade av tjafsande, gnällande spelare i MFF som till slut smittar av sig på motståndarlaget, har du hamnat i helvetet på jorden. Täta Swedbank Stadion blir i det läget en evig avskildhet från Guds plats på jorden. Allt faller samman.
Då är det svårt, nästan omöjligt, tänka positivt och plocka fram minsta gnutta humor. Det krävs rutinerade domare som Jonas Eriksson, Markus Strömbergsson, Stefan Johannesson eller Mohammed Al-Hakim, för landa på fötter i en sådan miljö.
Trots det, gjorde Magnus Lindgren väldigt mycket rätt.
De röda korten var röda kort.
Alla gula kort var gula kort.
Felet Magnus gjorde som startade kaoset var att han inte satte en stenhård agenda från allra första början. Där lös orutinen igenom.
Den här typen av fotbollsspelare som Magnus mötte, är som barn. Måste ha en pappa, typ Jonas Eriksson, som bestämmer över dom.
Fast andra sidan blåste Magnus inte när Christiansen revs ner och Rakip kunde slå in segermålet till MFF.
Det var det som gällde.
Tre nya friska poäng till MFF.
Välkommen tillbaka, Magnus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar