Påskminne: När barnbarnen gav mig livet tillbaka

Tänk vad några barnteckningar kan betyda. Tänker också på så viktigt barnbarnens besök var för farfar som kämpade för livet på sjukhuset. 
De flesta påskminnen kommer och går. Påsken 2014 sitter för alltid fast i mitt minnenas kammare. 
Jag låg på sjukhuset efter en allvarlig olycka. Då kom barnteckningarna och barnbarnen. Absolut bästa medicinen. 
När jag var allvarligt justerad fick min son Johan som skriver barnböcker, sköta bloggen. Så här skev han på bloggen påsken 2014. Jag kan falla i gråt än i denna dag. 
(texten fortsätter efter bilden)

"Så länge jag kan minnas har min pappa haft vacklande hälsa. Många turer har det varit genom åren. 
Ett år firades mina föräldrars bröllopsdag i sjukhuscafeterian med punschrulle. 
Ett annat år hade vi en liten midsommarstång med till hans sal. 
2014 kan nog vara hans tredje påskafton på sjukhus. Rätt tokigt, när man tänker på det. Men trots det är han oftast optimistisk. 
"Jag lever", brukar han konstatera. 
Och det är det som räknas. 
Han finns kvar hos oss med all sin kärlek och alla upptåg. (Han bollar för övrigt idéer med mig och jag kan lova er att ni har mycket att se fram emot. Han är frustrerad över att inte kunna blogga ut alla nyheter han hittar på sjukhuset. Men det kommer.) 
När jag växte upp skröt jag att "Ingen kan rapa och fisa som min pappa." Något som jag var väldigt stolt över. 
Inte ens en rymdpromenad hade lika hög status när jag var liten. 
Nu skryter jag om annat. 
Nu säger jag: 
"Det finns ingen som min pappa." 
Glad Påsk, pappa. 
Och tack för att du ständigt kämpar på och aldrig ger upp. /Johan Rockbäck"