Låt mig få skryta

Jag är fullt medveten om att i Sverige anses det för mycket att skryta. Helst ska man vara som Svenssons är: varken synas eller höras. 
I september skröt jag om mitt barnbarn, Alva 11 år som blev tvåa i SM för ponny (monté) på Bergsåkerstravet. 
Ni kan se hennes stolt visa upp bucklan på löpsedeln här ovanför, när jag skröt om ”bragden” på bloggen i höstas. 
Det känns extra fint att få skryta om sina barn, svärdöttrar och barnbarnen. Hustrun med, för den delen. Då slår man lätt knut på sig själv. 
Ung som hund, höll jag på skriva och skrev det. 
Familjen har också en liten hund som bor med delar av familjen i Dalby. Det är inte vilken hund som helst. 
I helgen var det internationell hundutställning i Malmö. Nessaja, jo, hundar kan heta vad som helst, sopade bordet rent med alla priser som fanns-se bilden här ovanför. 
Det blev till och med en buckla-se där, nu skröt jag igen. 
Snacka om härligt hundliv. 
I somras satte jag en selfie av hela familjen inom glas och ram. Lilla vovven glömde jag bort. Det är sådant som skaver, speciellt nu när vovven fått en egen buckla. 
Det var i alla fall skönt att få skryta lite. 
Jag skulle kunna skryta om mycket mer. 
Det skrytet får vi ta en annan gång.