Alla Hjärtans Dag med förhinder: ”Du kan mista foten”

Tidigt i morse grävdes stridsyxan ner. 
Jag och läkaren brakade samman i fredags i förra veckan på Lomma Vårdcentral. 
Jag skrev om det här på bloggen. 
Läs här. 
Jag ansåg läkaren felbehandlat min fot. Hon blev kränkt. Ett lättare kaos uppstod. 
I morse ringde hon upp mig. 
Mycket ångerfull. 
Vi pratade igenom det rådande läget i stillsamt tonläge. 
Läkaren berättade att hon var mycket orolig över framtiden för min fot. ”Du kan faktiskt mista foten”, löd det tunga beskedet. 
Jag blev inte direkt överraskad. Förberett mig mentalt på det värsta. Läkaren var helt klart öppen och ärlig över det krisartade läget.
Bra det.
Bad till slut om ursäkt. 
Jag godtog den och föreslog att vi skulle gräva ner stridsyxan. 
Hon skrattade till. Det förslaget hade hon aldrig fått från en patient. 
Till slut sa hon ja. 
Vi grävde alltså symboliskt ner stridsyxan. 
Från och med nu börjar alltså kampen: rädda min högra fot åt eftervärlden. 
Fan ta den som snor min fot.(texten fortsätter efter bilden)

Senare under förmiddagen i dag, var jag på Vårdcentralen för lite provtagning på labbet. När jag sitter där och väntar i alla sköns ro, dyker plötsligt läkaren upp. 
Hon ler mot mig. 
Jag ler mot henne. 
Plötsligt sträcker hon fram handen. 
Jag fångar upp den. 
Vi kramar varandras händer en god stund. 
Det är trots allt, Alla Hjärtans dag. 
”Rent symboliskt är stridsyxan nedgrävd”, säger hon lättad. 
Vi ler tillsammans och ser hur ett hjärta på rätt dag blommar upp på Lomma Vårdcentral. Livet kan också vara så här.