Scooby Doo-Janne Andersson och svenska landslaget i fotboll

Om jag kunde skulle jag hoppa och studsa av glädje som Scooby Doo. I stället får jag glädjas åt den galna vovvens krumsprång: 
Sverige är äntligen på väg få ett riktigt landslag i fotboll. 
I många år fick vi slita med Hamréns fotbollsfilosofi som inte höll måttet. Inte nog med det. Det var också Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, landslag. Erik Hamrén förvandlades till Zlatans ödmjuke tjänare. 
Det måste fram. 
Det måste få sägas. 
Nu är både Zlatan och Hamrèn borta. 
In kom den glada gossen, Janne Andersson, född i Sankt Nikolai församling i Halmstad 1962. I VM-kvalet på bortaplan mot Frankrike såg jag förlossningen av ett helt nytt svenskt landslag i fotboll födas. 
Tacka Janne Andersson för det. 
Det var en stark början till ett komplett landslag som visades upp. Jannes fotbollsfilosofi genomsyrade hela laget. 
Borta var ängslan och osäkerheten. 
Samtliga elva på planen spelade för LAGET. 
Jag fick se en Ludwig Augustinssons vänsterfot. 
Jag fick se Emil Forsberg växa ut till en riktig stjärna. 
Jag fick se Andreas Granqvist, förvandlas till kraftverket från Krasnodar, klubben han spelar för i Ryssland. 
Jakob Johansson som spelade sin fjärde landskamp, men spelade som han inte gjort något annat i sitt liv. 
Jag fick också se att målvakten Robin Olsen hade tvål i händerna. 
Hur som helst. 
Visst sved den orättvisa förlusten med 2-1. I stället fick vi se ett nytt spännande landslag födas. Scooby Doo! Janne Andersson.