När min älskade spader dam blev slaktad

Min mormor lärde mig kortspelet, svarta Maja, 1952. Hon var då lika gammal som jag är i dag, 70 år. 
Det gällde dribbla med kortlapparna på så vis, att den som satt kvar med endast spader dam blev Maja. 
Förloraren.
Lång näsa. 
Jag blev rätt snabbt bra på kortspelet. Spader dam blev utan tvekan min första riktigt stora kärlek. Jag tyckte damen var väldigt söt och vacker. Ja, när mormor satt ensam kvar med damen, vill säga. Vilket hon blev allt som oftast. 
Med åren och hundratals svarta Maja med mormor, blev jag till slut riktigt duktig med kortleken. 
Tränade som en galning på dragspelsblandning. 
Trollade fram spader dam lite hur som helst. Framför allt ur näsan på en förskräckt mormor som aldrig kunde begripa hur damen fastnat i hennes näsa. 
Därför var jag kaxig till max, när ett av mina barnbarn frågade om vi skulle spela kort. Jag tänkte på min älskade spader dam och log brett. 
Då tog barnbarnet fram en kortlek med en massa konstiga figurer. 
”Var har du spader dam?” frågade jag lite försiktigt. 
”Vilken spader dam?”, svarade det lilla barnet mig och fortsatte: 
”Detta är Pokemonkort”. 
”Vad fan är det?” kom mitt svar. 
”Inte svära”, skrek farmor från köket. 
”Mamma! Farfar svärde,” pep barnet. 
”Tänk att allting ska vara så förbannat komplicerat nu för tiden,” tänkte jag, men satt tyst och stirrade på de egendomliga kortlapparna. 
Ja, det blev en resa, vill jag lova. Barnbarnet lirade skjortan av farfar. Begrep absolut ingenting. 
Den lilla gossen förklarade och förklarade, men farfar stendum. 
”Jag får nog gå ut i köket och ta två Alvedon. Huvudvärk.” 
På kvällen när det lilla Pokemonbarnet somnat, tog jag fram en gammal hederlig fet kortlek. Bläddrade upp spader dam och gav henne en kyss.