Det är absolut inget ovanligt alls, med att dra ner rullgardinen.
Det kan göras precis när som helst. Hur som helst. Av vem som helst. Dag som natt. Spelar liksom ingen roll.
Min dag började som den börjar för de flesta som begåvats med en egen säng. Man vaknar upp. Till en ny dag.
Rullgardin upp.
Sedan blir det: tandläkaren, sjukhuset samt bilverkstaden för rullgardinen hade gått ner för bilradion.
Utanför mitt lilla liv brusade det stora livet förbi med en väldig hastighet: det var krig, Facebook stoppar Cancerfondens bröstkampanj, Johaug stängs av, bilar i massiv frontalkrock på Fjelievägen, anfallsbekymmer i MFF, Trump och Clinton vädrar smuts.
Mitt i allt detta, hänger nyheten om att äldre blir deprimerade, ledsna, sömnlösa och förtvivlade över att livet är på upphällning.
Jag drar ner rullgardinen och kryper till kojs.
Tar en napp.
Mitt på blanka dagen.
Drömmer om en annan tid. Ett annat liv i en rörig dröm.
Varken början eller slut.
Kaos.
Jag vaknar upp.
Skrattar gott.
Inte ens en jäkla dröm skänker frid i sinnet.
Rullgardin upp.
Ljuset strömmar plötsligt in i rummet.
Ljus betyder liv.
Visst är det gott att leva, som Galenskaparna sjöng en gång i tiden.
Var du deppad när du börjar läsa, mår du säkert bättre nu.
Tacka i så fall rullgardinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar