En av sommarens eftermiddagar, var det tid för en liten napp.
Då dök den upp.
Drömmen om en egendomlig kanon som såg ut som på bilden jag skapat här ovanför. Tre Jönsar hade tillverkat kanonen.
De skröt och skrävlade om dess förträfflighet. Poängen var att den sökte själv upp fienden innan den avlossade bössan, så att säga.
Det var tid för demonstration.
Jönsarna hängde upp mackapären i taket.
Kanonen vilade fritt några meter ner.
”Nu ska du få se,” sa en av Jönsarna och tryckte ner avfyringsknappen som var ilsket röd. Kanonen började söka mål.
Den passerade endast någon meter förbi mitt ansikte. Visst, det var ett nervöst ögonblick. Fortsatte.
Svängde förbi nedre kortväggen och vidare över till den tomma tegelväggen mitt emot mig.
Då plötsligt small det.
En sjukhelvetisk smäll som sprängde ett stort hål i den fiendelösa väggen.
Murbruket rök.
Stenflisor flög.
De förvånade Jönsarna klättrade upp till hålet som kanonkulan rivit upp i väggen. Två av dom försvann genast ner i det svarta bråddjupet. Fallet slutade med ett ljudligt brak som en soptunna töms i sopbilen.
Den tredje, en svart man, gick samma väg. Från gapets mörker lyckades jag uppfatta Jönsarnas-Hallå-samt den svarte mannens förvånande ögon som hängde kvar egendomligt länge i luften.
Han bar även en svart keps med skärm.
Allting var så dråplig, att jag började gapskratta. Jag har aldrig skrattat så innerligt gott i en dröm. Det var ingen hejd på det. Skrattet klingade så gott att det väckte mig. Jag fortsatte skratta, men nu helt vaken.
Till slut fick jag torka bort tårarna. En högst märklig upplevelse.
Bilden här nedanför som jag också skapat, är väggen med hålet efter kanonkulan. Ett rejält hål.
Slutsats.
Det är den roligaste dröm jag någonsin upplevt. Vad som egentligen var så roligt, blir jag inte riktigt klok på.
Grunnar fortfarande med ett leende över hur det slutade för Jönsarna. Kanonen blev i alla fall ingen hit.
Någon som vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar