Lommas sista tjock-TV

Plötsligt stod den där. 
Alldeles ensam med bildrutan tryckt som i skam mot förrådsväggen. I väntan på transport till slutstationen. Sopstationen. 
För säkerhets skull markerad med texten, Grovsopor. 
Var det Lommas sista tjock-TV jag hade framför mig? 
Förmodligen inte, men ändå. 
Jag kom rullande med min rollator. Stannade till. Fångade upp den pinsamma situationen för en 28-tums TV:s sista färd till de sälla jaktmarkerna. 
För bara 15 år sedan var tjock-TV något de flesta var stolta ägare till. Sedan kom platt-TV. Klumpen till TV fick plötsligt ett eget namn. 
Min sista klump försökte jag sälja för en (1) krona. Jag blev utskrattad. Sällan har väl framtidens elektroniska utveckling varit så tydlig. 
Jag var med från början. 
1957 sändes det första svenska programmet för oss skåningar. Det snöade så in i helvetet, att vi inte uppfattade mycket av bilden. Ljudet brummade som en cylinder på en kraftstation. Vi barn samt vuxenvärlden stirrade förhäxat på den unika skapelsen. 
En Metz, tysk 17-tums TV. 
Nu det är.
Död.
Ensam i världen stirrandes in i förrådsväggen som om den ville be om ursäkt för sin långa karriär som klump. 
”Adjö, du var länge en god kamrat,” mumlade jag tyst och rullade vidare.