Halmstad Travet: Alva, 9 år, skrev historia på farfarsfarfars mark

Min farfar hette Johan. Han dog i början av 1940-talet. Vi fick aldrig träffas. Jag var inte ens påtänkt då.
Den stora bondgården, Bjärsgård (vid den röda pilen på bilden) togs över av min faster Anna och hennes man, Kalle. 
Det var ett äkta bondeliv med hästar, kor, kalvar och grisar. Jag var där ofta när jag hade skollov. 
Min kusin Vitamin, Lennart och jag utvecklade våra omåttligt framgångsrika liv, med att leka indianer, cowboys och (förlåt)tjuvröka. Det var ett fritt och härligt liv, varvat med faster Annas goda leverpastejsmörgåsar.
I mitten av 1960-talet sjöng bondelivet på sista versen. 
Halmstad stad köpte in marken.

Själva gårdshuset fick Anna och Kalle behålla som bostad. Ni ser bilderna här ovanför-från förr och som det ser ut i dag (understa bilden, vägen till höger går ner till travbanan). 
Halmstad stad byggde genast en travbana på Lennart och mina marker för indiankrig mellan röda och vita, ja, så då (förlåt igen), tjuvrökning.

Här ser ni Lennart längst fram och jag som sitter till vänster på hästräfsan med pållen. Bilden är tagen där dagens travbana i Halmstad ligger. 
Och så i helgen transporterade mamma Linda mitt barnbarn Alva med hästar upp från Jägersro Travskola. Ponnyridning samt tävling med sulky, stod på programmet. 
Det gick bra för Alva på min farfars f d markområde. Alva är en talang i sporten. Hon såg varken till några indianer eller cowboys. 
Fast om Alvas farfarsfarfar, Johan, fått varit med i helgen, hade han inte trott sina ögon. Tänk som det kan sluta. 
Nästan som en liten saga.