Flyktingvågen i Lomma

Det finns en stor oro bland den svenskarna befolkningen över den förda flyktingpolitiken i landet. 
Sant och sagt. 
Det göder naturligtvis Sverigedemokraterna. 
Fast oron är inget nytt. 
Jag minns den stora oro som rådde i det svenska samhället i början av 1990-talet: Balkan exploderade i ett blodigt inbördeskrig. 
Vi som har minnet kvar minns de fruktansvärda TV-bilderna, med desperata människor som flydde för sina liv. 
Även den gången blev våra politiker tagna på sängen. Ny Demokrati fick luft under vingarna med, "Greven och betjänten". Lasermannen klev också in på arenan. (texten fortsätter efter bilden)

I Lomma slog kommunen upp flyktingbaracker till höger bortom Blå Caféet i Öresundsparken. I barackerna stuvades flyktingar från Kosovo in, s k Kosovoalbaner. Oron bland Lommaborna ökade markant. 
Rykten florerade om stölder av blomkrukor och tvätt som hängde ute på tork. Fruktan spred sig utan sociala medier som ännu inte var uppfunnet. 
Det okända kom plötsligt väldigt nära oss boende. 
Jag minns det tydligt. Diskussionens vågor gick t o m högre än i dag. 
Vad hände sedan med alla dessa Kosovoalbaner? (texten fortsätter efter bilden)

Många införlivades sakta men säkert i det svenska samhället. 
Sögs upp. 
För mer än ett år sedan åkte jag skytteltrafik med den förnämliga sjuktransporten mellan hemmet i Lomma och Universitetssjukhuset i Lund-se bilden här ovanför. Där bland chaufförerna fann jag många f d Kosovoalbaner. 
Numera såg de sig som svenskar. Alla talade som Zlatan. Över lag var de förbannade på den svenska flyktingpolitiken. 
”Det får vara bra nu”, sa man till mig. 
Faktum är att de för det mesta var förbannade på allt och inget. Även jag som sjukling hyvlades över. 
Det var oftast inga trevliga resor. 
Jag försökte trösta med Aron Mehmeti, 25 år, fotbollsstjärnan i Malmö FF. 
"Tunn som en rögad ål", kallad av supportrarna. 
Aron Mehmeti kom med sina föräldrar med de andra Kosovoalbanerna till flyktingbarackerna i Lomma, när han var två år. 
Jag kunde i bästa fall skönja ett chaufförsleende. 
Det lilla kan i bland få vara gott nog. 
FOTNOT. Läs också om den lilla flickan, Maadai, här nedanför.

Lommabon, Gunilla Lundström, var på den tiden reporter på Sydsvenskan samt mångårig lokalredaktör i Lomma. 
Hon minns och fyller i med: 
”Jag gjorde tre större reportage i Sydsvenskan, det första med rubriken "De äter våra svanar", och med den mest idylliska bild från dammen med ett svanpar i. Locket öppnades, jag lät många komma till tals, både upprörda butiksägare och representanter för de boende i Öresundsparken, och på det möte kommunen inbjöd till för både asylsökande och medborgare behövde fördomarna inte längre ventileras, tvärtom blev det riktigt konstruktivt. Och Ny Demokratis försök att bilda en lokalförening (jag var självklart också på det mötet) slutade synnerligen snöpligt. Men Lundborna var förstås förbannade och min chefredaktör Jan Wifstrand kallades till Allhelgonakyrkan för att stå till svars (vilket han förstås gjorde med den äran).” 
Tack för ditt bidrag