Fan också...det är min bil (bisarr humor, när den är som bäst)

När jag var barn upptäckte jag den sjuka humorn. Den var tämligen ny och fräsch bland oss barn sista hälften av 1950-talet. 
Jag snappade åt mig galenskapen. Faktiskt är att jag älskade och älskar fortfarande sjuk humor som spränger alla gränser. (texten fortsätter efter varje bild)

När tidningen MAD kom med sitt första nummer på svenska 1960, stod jag först i kön. Ja, sedan växte man upp och fick barn. 
När sönerna blev stora nog, införde jag den sjuka humorn i hemmet. 
Ordet succé räcker inte.

Det var då jag köpte den avhuggna armen till Storsonen. Oj, vad barnen skrämde mamman i huset.
Armen varvades med ormar i gummi/plast, hundlortar, fisblåser och mycket annat galet kul. Jag och sönerna skrattade så vi skrek. Det gjorde aldrig sönernas mamma, en hårt prövad kvinna.

Långt ifrån alla skrattade som sagt var. 
En gång hade jag en uppblåst fisblåsa under rocken. 
Jag och min kusin Allan stod i en matkö till Ringbaren i Malmö. Då klämde jag till. Det blev ett brak utan dess like. 
”Vad gör du”, sa jag anklagande till Allan som alla givetvis stirrade på som den skyldige. 
Allan rusade röd i huvudet från kön. Det blev inget käk den dagen. 
Jävlar så förbannad Allan var på mig. Det gick snart över. Skrattet vann åter en skön seger bland oss humorister. 
I går hade jag och sonen kul igen.
Barnslig? 
Visst, men det bjuder vi på.