Damfotbollens helvete

Jag roade mig i helgen med att kolla in publikintresset för de mera kända klubbnamnen inom damfotbollen. 
FC Rosengård-Mallbacken sågs av 681 personer. 
Det är i det stora hela ingenting. Ett fotbollslag som heter Mallbacken är ett sänke. 
AIK-Umeå IK följdes av 258 åskådare. 
För en huvudstadsklubb av AIK:s kaliber är det lika med noll (0). Herrlaget drar lätt 15-20 000 personer. 
Värst av allt. 
Det kom futtiga 422 och tittade på Hammarby-Göteborg. 
Hammarbys herrlag drar ett snitt på ca 25 000 åskådare. 
Ni förstår själva. 
Trots det jättelika utrymme som damfotbollen får i pappersmedia och TV i proportion till intresset, är inte ens kvinnorna intresserad av att gå och titta på matcherna. 
Jag som suttit på läktaren och följt MFF herrlag i 60 år, kan rapportera: 
De första 20 åren doftade publikhavet brännvin, snus och rök. En typisk manlig bastion som ramades in av varvsjobbarna från Kockum. 
Nästa 20 års-period försvann stora delar av publiken. Kockum slog igen. Brännvinsdoften tynade bort. Kvinnorna lös fortfarande med sin frånvaro. På den tiden satt vi rätt öde på läktaren. 
De senaste 15-20 åren har det hänt någonting som är glädjande. 
Kvinnorna dök upp. 
Vilket har resulterat i att det numera är avsevärt fler kvinnor på plats som följer herrfotbollen, än som går och tittar på damfotbollen. 
Jag har frågat många av dessa kvinnor till orsaken. Allt för många gör tummen ner för damfotbollen. 
Svensk damfotboll är en ballerina som inte får störas. 
Det är ett stort problem. 
En liten knorr på slutet. 
På tisdag när MFF möter Celtic hemma i CL-kvalet med start kl. 20:45, finns en 88-årig kvinna på plats på Swedbank Stadion. 
Ingen kvinna eller man i det här landet, har sett eller kan så mycket om herrfotbollen som min älskade 88-åring.
Hela hon är ett svenskt rekord, sanna mina ord.
Henne ska vi vara rädd om.