Solförmörkelsen i Lomma blev grå

Jag gick ut i Täppan vid lunchtid i dag. Uppdraget var att spana in solförmörkelsen. 
Jag riktad ögonen upp mot himlen.
Jag tittade hit. Jag tittade dit. Jag tittade upp. Jag tittade ner, för jag gav upp.
Det var snarare ett blygrått täcke som låg över Lomma. 
Grått så långt ögat kunde se. 
Solen som är helt avgörande för detta underverk som solförmörkelse, doldes av allt grått. Jag lallade in igen. 
Tung i sinnet för en kort stund. 
Snart nog blev jag glad över tanken som kom farande; 
mitt livs enda solförmörkelse.

Det var 1954. Jag skulle fylla åtta år den sommaren. 
Pottklippt-se bilden här ovanför. 
En rar liten gosse som helst ville vara en indian. 
Jag tillbringade alltid mina sommarlov hos mormor i norra Uppland, Rocknö. 
Där mitt i skogen stod jag med ett sotat glas och såg mitt unga livs första, och skulle det visa sig, enda solförmörkelse. 
"Titta nu noga gossen min, för något liknande kommer du aldrig mer att få se", sa mormor skrattande och så kikade vi upp mot den svarta solen i våra sotade glas.
 I dag hade jag tänkt se på en repris, men fick tji. Det blev endast en blygrå massa. 
Tänk så rätt mormor fick.
För 61 år sedan.