Nej, det här är inget för tidigt aprilskämt. Sitter och läser Expressens kartläggning av rekord-villorna i Sverige.
Det handlar om kåkar som man säger i Stockholm som sålts för svindlande miljonbelopp. Fastnar för en gatstump i Bjärred i Lomma kommun. Ingen märkvärdig gatstump, men villorna som sålts där är mer än märkvärdiga.
Kåken ni ser på bilden gick för 22 000 000 miljoner kronor.
Sammanlagt gick fyra villor för över 54 miljoner kronor.
På samma gatstump, Norra Villavägen i Bjärred.
Tala om att bo på ”Solsidan”, fast i verkligheten. Kast med liten boll och du hamnar i badet, Öresund.
Själv bor jag i Lomma, 6-7 km bort, och har lite svårt att ta in dessa villapriser i Bjärred. Visst, du får 320 kvm boendeyta för 22 000 000 miljoner, men ändå.
Fast andra sidan.
Lycka till med köpen.
Jag är inte ett dugg bitter.
140 FICK ÖVERSVÄMNING I LOMMA KOMMUN
Minns ni den 31 augusti 2014?
Det blev en mycket våt dag.
Under några timmar fick Lomma 100 mm regn. Det blev översvämningar.
Nu har kommunen räknat samman antalet. Det blev ca 140 anmälningar om översvämning. Skadeståndsersättningarna utreder kommunen för varje specifikt fall för sig.
Till helgen drar allsvenskan i gång på riktigt. Full rulle hela påskhelgen. Det är bara långfredagen som klarar sig.
Det hör också till att man ska tippa hur allsvenskan slutar. Jag drog samman eliten; barnbarnen, Samuel, 6 år, Jonathan, 8 år, farfar (jag själv) och farmor.
Lillpojken Samuel hade lite svårt med koncentrationen. TV-spelet på läsplattan med bananer och lila bomber var klart mycket roligare.
Jonathan hade tidigare laddat upp med frisören som klippte till. Frisyren med MFF format i håret toppades med ”di blåes” färg. Mamman förfasade sig. Pappan skrockade förläget.
För Jonathans del var saken klar; Malmö FF vinner, Elfsborg tvåa, HIF trea och Kalmar FF slutar på fjärde plats.
Lillebror jagade bananer och lila bomber. Fastslog under viss krångel; MFF etta och Hammarby tvåa. Sedan sinade koncentrationen.
Farmor (ville inte vara med på selfien) fortsatte med MFF i topp, sedan IFK Göteborg, Elfsborg och AIK.
Farfar överraskade vid bordet med att tippa IFK Göteborg som etta, sedan AIK, först på tredje plats MFF.
Åker ur serien gör Falkenberg, men sedan var vi oeniga. Det fanns både GIF Sundsvall, Halmstad BK och Gefle IF som kandidater.
Den som lever får se, men kul hade vi.
En tippning så god som någon.
Jag har med detta inlägg under snart sju år publicerat 2821 inlägg på bloggen.
Det rör sig om närmare 10 000 bilder. Textmässigt handlar det om ett hav med ord. Jag kan icke räkna dem alla.
De flesta inläggen lever sitt eget stilla liv på bloggen. Bortglömda men ändå vid liv. Märkligt nog.
Ta bara det här med min mors piano som jag skänkte bort på bloggen den 21 juli 2011.
Några dagar senare dök Alexander och Anna upp. De blev till sig av glädje. Köpte det åldriga pianot för 1 kr (!), mer en symbolisk peng. Transporten fick de själva stå för.
En dag dök det upp två flyttgubbar. De slet för fyra innan de fick ut pianot. Svetten lackade. Jag skrev att pianot vägde ca 250 kg, uppskattat på en höft.
I veckan hörde en bloggläsare av sig. Så här skrev han (jag är säker på att det är en mansperson) i en kommentar till inlägget som i sommar fyller 4 år:
”De allra tyngsta pianona väger ca 350-375 kg. Med vänlig hälsning en som burit mer än 100 pianon.”
Tack du anonyma person. Jag missade med över 100 kg. Ett gammalt svart piano är alltså tyngre än självaste julgrisen.
Hur livet sedan dess gått för pianot, vet jag inte.
Om Alexander och Anna läser detta. Hör av er och berätta.
Jag skulle bli mycket glad.
FOTNOT. Länkarna till pianot HÄR, HÄR och HÄR.
I natt blir det sommar, höll jag på att skriva och skrev det också. Då drar vi fram klockan en timme.
Sommartid, mina vänner. Ordet rullar som smultron i munnen.
När vi införde sommartid 1980 blev det rappakalja; korna mjölkade i otakt, folk kom fel i tillvaron m m.
Det var ingen hejd på klagosången.
Numera sker övergången från vinter till sommar tyst och stilla. Svensken spanar i stället efter tecken, både på marken och i skyn.
Själv spanade jag från köksbordet.
Grannens buske-Try-hälsade mig i morse god morgon med små sköra gröna babyblad. Ett vårtecken så god som något.
Förra årets vår låg jag inlagd på sjukhuset i Lund, så den våren missade jag helt. Denna våren ska jag njuta fullt ut tillsammans med mina mediciner mot allergi.
Så jag sitter där i mina tankar som jag låter löpa av godhet. Då dyker hustrun plötsligt upp bland frukostäggen.
”Det blir en regnig sommar i år.”
”Regnig sommar?”
"Ja, skatorna bygger högt upp i trädet i vår. Ska sommaren bli fin bygger de längre ner sitt bo. Högt upp är tecken på en regnig sommar”
Suck.
Aldrig får man vara glad fullt ut. Fast hustrun har haft fel förr.
Problemet är bara att jag inte minns när det var.
FOTNOT. Bilden här nedanför. Högt upp regnig sommar. Vid ringen en fin sommar. Förra sommaren byggde skatan sitt bo där. Det blev en fin sommar.
Ni har säkert hört uttrycket förr; tom i bollen.
Det innebär att ens tankar är blanka, i stort sett. Det är i alla fall ingen självklar tanke som stiger fram starkare än någon annan. Man känner sig tom, helt enkelt.
Jag tog en selfie på min egen tömda skalle.
Bilden av tom i bollen är grå/vit som en hårig morgondimma. Man ser också en bit av pannan, glasögonen och kranen. Dessa ting har inte ett dugg med saken att göra.
Varför är jag då tom i bollen?
Jo, jag har inte fyllt den med några intryck.
I kväll kommer den tomma bollen däremot att bli sprängfylld; Zlatan ska spöa Moldavien i TV5 samtidigt som Stenmark bjuder upp till en ny stabbig dansrunda i TV4. Mitt i allt detta tränger sig Skavlan in med Åkesson i SVT1.
Det är inte slut med det.
Malmö Redhawks förvandlar Leksands IF till en dalahäst i Viasat hockey. För inte tala om alla nyhetssändningar som forsar in i bollen under hela dagen.
Ja, sedan ska alla tidningar som droppar in läsas, varvas gärna med någon spännande boksida. Om en stund ska dessutom sommardäcken på.
Bilen ska rulla fint som bollen.
Bollen kommer vara sprängfylld, när John Blund dyker upp vid midnatt.
Det känns trots allt skönt att få vara tom i bollen några timmar under förmiddagen.
En får tacka så mycket.
Det är häpnadsväckande uppgifter som just nu sprids ut över världen.
Aftonbladet skriver:
”Vid en pressträff i Marseille idag utvecklade den franske åklagaren Brice Robin gårdagens uppgifter om att förstepiloten ska ha stängts ute från cockpit.
Han bekräftade uppgifterna och uppgav dessutom att andrepiloten tycks ha kraschat planet medvetet. Slutsatser som dragits utifrån inspelningen inifrån cockpit på planets svarta låda.
-Han vägrade att öppna dörren till cockpit och han andades som vanligt till slutet, säger Brice Robin.”
Andrepiloten som utfört den fruktansvärda handlingen heter Andreas Lubitz, 28 år, tysk medborgare och hemmahörande i Montabaur i Rheinland-Pfalz.
Piloten Andreas Lubitz hem-det vita huset-är satt under sträng polisbevakning.
Uppgifterna om det hemska dådet är bekräftat av den franske åklagaren Brice Robin.
Piloten tog alltså medvetet livet av sig själv samt 149 personer.
Det är knappt man tror det är sant.
FOTNOT. Den inlagda bilden på Andreas Lubitz kommer från hans hemsida på Facebook.
Jag ser verkligen fram mot kvällens dokumentär om Tord Grip. Givetvis blir det mycket Svennis, men här bli det lite mer privat före Grips tid med Svennis.
Jag lärde känna Tord Grip under hans tid som tränare/ledare m m i Malmö FF (1981-1986).
En underbar behaglig människa. Månade om alla. MFF-spelarna älskade sin Grip som tog till sig klubbens speciella anda med hull och hår.
Jag själv som journalist fick en väldigt bra kontakt med Tord Grip. Nästan på det personliga planet.
Jag har också den åldern inne att jag såg Tord Grip lira boll i Degerfors IF. Det var alltid en fröjd för ögat.
En sagolik teknisk högerinner som obegripligt nog endast fick göra tre landskamper.
Även min kompis Leif beundrade Tord Grip. Tänk vad vi tillsammans beundrat hans geniala dragningar och passningar.
Fast Leif och Tord hade en annan sak gemensamt; båda spelade dragspel.
Därför planerade jag en gång spela Leif ett spratt.
Tanken var när Leif och hans hustru var hemma hos oss på en middag, skulle Tord Grip helt överraskande dyka upp med sitt dragspel, spelandes ”Lyckobringaren”. Snacka om en lyckad start på en fest.
Tord Grip själv var heltänd på uppdraget.
"Det ska bli kul", svarade han när jag frågade.
Nu blev det aldrig så.
Akut fick Tord ta flyget ut i Europa. Fotbollen kallade.
”Vi tar det en annan gång”, sa Tord och flög i väg.
Ja, som sagt var, missa inte kvällens dokumentär om Tord Grip i TV 2 kl 20.00.
FOTNOT. Leif och Ingegerd på bilden tillsammans med mig, är samma Leif och Ingegerd som fick ett eget drama i Barcelona i samband med flygolyckan i de franska Alperna-se här nedanför nästa inlägg.
Det är våra närmsta vänner, Ingegerd och Leif, från Malmö som jag lagt in i bilden från flygkraschen med Airbus 320 i de sydliga franska Alperna.
Planet var på väg från Barcelona till Düsseldorf med, enligt uppgift, 150 personer ombord. Våra vänner flög ungefär samtidigt från Barcelona till Köpenhamn.
När Leif och Ingegerd var på väg till sitt plan, passerade de genom passagerarkön till Germanwings Airbus 320, alltså planet som sedan störtade.
”Jag såg att planet skulle till Düsseldorf. Nu kan vi inte fatta att alla dessa människor som stod i kön är döda. Vi är skakade”, berättar Leif för mig i natt.
Inte nog med det.
Leif och Ingegerd älskar opera.
I lördags var de och såg uppsättning av Wagners opera ”Siegfried” på det berömda operahuset Gran Teatre del Liceu i Barcelona.
Det var naturligtvis en stor upplevelse.
När föreställningen var slut, gick de tvärs över gatan för att läska strupen på Cafe de L`Opera.
Efter en stund kom det in ett sällskap som visade sig vara operastjärnorna från föreställningen.
Leif gick fram och pratade med Oleg Bryjak som spelade Alberich i föreställningen.
Operastjärnan skrev t o m sin autograf i programmet-se här nedanför.
Nu visar det sig att Oleg Bryjak är en av de som omkom i flygolyckan med Airbus 320 i de franska Alperna.
”Allt samman är ofattbart. Rena rama mardrömmen. Det är nästan på så man inte tror det är sant”, säger Leif och Ingegerd.
Mezzosopranen Maria Radner som också var med i Wagners ”Siegfried” omkom också i den tragiska flygolyckan.
I bland tappar man orden.
”Pojkar 11-12-13-åringar ska ha en damcykel i vår.
Det är senaste heta inne grejen”, säger byns cykelhandlare Stefan till mig.
Så då är det alltså sant som jag hört glunkas om. Jag trodde faktiskt först det var ett skämt.
När jag själv var i den åldern gällde stort brett racerstyre samt bönpall. Tufft.
Bill Nilsson (1932-2013), ”Vilde Bill” kallad, hade blivit världsmästare i motocross (1957). Han blev stor idol bland oss grabbar. Satte så att säga agendan.
Men damcykel?!
”Jo så är det. Mountainbikes är t.ex. helt ute. Nej, en damcykel ska grabbarna ha”, fortsätter Stefan och skrattar.
När gossarna blir äldre, berättar Stefan vidare, då är det gamla mormors-cyklar som gäller. Riktigt gamla risiga damcyklar blir då plötsligt glödheta.
Jag tänker på min fräcka hoj med racerstyre samt bönpallen och fäller en tår.
Stendöd 58 år senare. Det livsfarliga styret hade väl ändå blivit förbjudet i dag.
På tal om cyklar.
Den 23 augusti 2013 skrev jag på bloggen om en MFF-cykel som Stefan hade till salu.
Hur slutade den historien?
”Jo, den blev såld”, säger Stefan och ler hemlighetsfullt.
Om det var Zlatan som köpte den åt Therese Sjögran förtäljer inte historien.
Det svenska folket har en märklig egenhet som vi är tämligen ensamma om.
Om någon i ett sällskap måste gå på toa, så måååste vi bara tala om det.
Högt och tydligt.
Därför har kärt barn många namn i Sverige; klämma (alt. lägga) en kabel, dra till tjotahejti, lägga en mandel, ringa Paris osv.
Ett nytt problem i Lomma, är att folk börjat tömma tarmen i buskar, rabatter eller på gångbanor.
Klagomålen droppar in till kommunen; kladdigt toapapper fladdrar för vinden, bajskorvar hit och dit.
Ett rakt språk. Inget tjafsande om kablar eller samtal till Paris.
”Ja, det är ett problem som kommunen tar på största allvar.
Många har hört av sig och påtalat problem med avföring på offentliga platser i kommunen. Vi har inte fått sådana klagomål tidigare år.
Kommunen har sett till att avföringen städas bort. Kommunen har också en pågående dialog med polisen om problemet,” säger kanslichef Eva Elfborg till mig.
Vem eller vilka det är som skitar ner vår Herres vackra natur med bajskorvar, kan vi bara spekulera i.
Det överlåter jag åt andra att göra.
Äckligt är vad det är.
Ni vet hur det är.
När man letar efter en Rembrandt poppar något helt annat upp.
För min egen del ramlade det plötsligt ut ett litet tunt bokomslag. Rysk text och Sovjetunionens flagga prydde framsidan. Det såg spännande ut.
När jag öppnade den styva pärmen stirrade både rymdgubbar och rymdraketer mot mig. Mitt minne visste genast ge besked;
ryska frimärken som jag köpte för några medhavda disktrasor i det kommunistiska paradiset, Sovjetunionen under 1970-talet.
Då sades det vara en investering för framtiden.
I dag hade Antikrundans experter skrattat ut mig.
”Fyndet” knappast värt några korvören ens.
Fast på sitt sätt känns det som äkta rymdskräp.
Papperskorgen?
Aldrig. Den som spar han har.
Vad vet man om framtiden?
I Lomma satt mitt barnbarn Gabriel som blir 12 år i maj i sitt klassrum på Karstorpsskolan. Det var SO (samhällsorienterade ämnen) på schemat.
Denna dag fick för övrigt eleverna på grund av solförmörkelsen hålla sig inomhus. Detta med tanke på risken för ögonskador.
Klockan närmade sig tio minuter i elva på förmiddagen. Gabriel spanade ut genom fönstret upp mot himlen. Det såg dystert ut. Himlen blygrå.
Samtidigt stod Håkan Anderberg i Trelleborgs hamn och spanade upp mot en lika blygrå himmel.
Oddsen för att se solförmörkelsen var näst intill obefintliga.
Plötsligt sprack en flik upp i himlen. Och där som en hägring, såg Gabriel i alla fall konturerna till något som borde vara solförmörkelsen.
Han tog sin bild rakt genom glasrutan, fönstret till klassrummet.
I Trelleborgs hamn sprack himlen upp än mer.
Solen tittade t o m fram.
En sådan tur hade inte Gabriel, men nästan.
I Trelleborg tog Håkan sin bild av solförmörkelsen.
Han slapp i alla fall knäppa bilden genom en fönsterruta.
Därför vet jag nu att Gabriel i Lomma också fick bilden.
Något jag som farfar misslyckades skändligen med-se här nedanför.
Håkans bild publicerades på den utmärkta CASSIOPEIABLOGGEN som drivs med den äran av Ulf R Johansson, en av mina favoritmänniskor.
Vilken härlig dag det blev.
Jag gick ut i Täppan vid lunchtid i dag. Uppdraget var att spana in solförmörkelsen.
Jag riktad ögonen upp mot himlen.
Jag tittade hit. Jag tittade dit. Jag tittade upp. Jag tittade ner, för jag gav upp.
Det var snarare ett blygrått täcke som låg över Lomma.
Grått så långt ögat kunde se.
Solen som är helt avgörande för detta underverk som solförmörkelse, doldes av allt grått. Jag lallade in igen.
Tung i sinnet för en kort stund.
Snart nog blev jag glad över tanken som kom farande;
mitt livs enda solförmörkelse.
Det var 1954. Jag skulle fylla åtta år den sommaren.
Pottklippt-se bilden här ovanför.
En rar liten gosse som helst ville vara en indian.
Jag tillbringade alltid mina sommarlov hos mormor i norra Uppland, Rocknö.
Där mitt i skogen stod jag med ett sotat glas och såg mitt unga livs första, och skulle det visa sig, enda solförmörkelse.
"Titta nu noga gossen min, för något liknande kommer du aldrig mer att få se", sa mormor skrattande och så kikade vi upp mot den svarta solen i våra sotade glas.
I dag hade jag tänkt se på en repris, men fick tji. Det blev endast en blygrå massa.
Tänk så rätt mormor fick.
För 61 år sedan.
Det går fortare än vad vi tror. Vips, så är det midsommar med matjessill, nubbe OCH nypotatis.
Säg den svensk som inte grottar ner sig i dessa ljuvliga jordpäron eller panntofler som vi säger i Skåne.
Under 1720-talet såg Jonas Alströmer, Nol, Alingsås, till att potatisen seglade in till Sverige som matpotatis.
I mitt eget hem har nu två sorter, Rocket (givetvis) och Marina, seglat in. Lagt sig till rätta och gror för brinnande livet i sina äggfack.
Nästa fas blir utplantering i riktiga potäterlådor samt en papperskorg (!) i Täppan.
Jodå, det funkar alldeles utmärkt. Trots alla besserwisser typer som regelbundet skakar på sina huvuden.
Så här såg skörden ut i Täppan till förra årets midsommar. Det växte så det knakade; helt ljuvligt, jordiga och sköra nypotatis som smalt i munnen.
Gärna en smörklick till.
Det var nästan på synd om sillen.
Numera ser jag med förvåning på äggfacken med sättpotatisen som redan börjar gro i mitt hem. Det känns nästan som midsommar i mars.
De vilar sig i form inför jordsättningen, för att sluta som midsommarens symfoni.
Låtom oss bedja om en mysig stillsam groningstid.
Amen.
Ni som har hängt med i de senaste inläggen på bloggen, har fått uppleva en spännande resa med Google Earth.
Slutmålet var jakten efter en galen Coffee Shop, en bit från Niagarafallen på den amerikanska sidan.
Jag fann den till slut.
Fast sedan år 2000 är det en indisk restaurang (lilla bilden).
Hur som helst, så ramlade jag med min familj in där en tidig söndagsmorgon i början av 1990-talet, för att spisa frukost. Vi var de enda gästerna.
Stället drevs av ett par i övre medelåldern. Maken brassade käket.
Scrambled eggs,bacon, toast, jam and cheese samt blaskigt kaffe.
Så långt allt väl.
Grejen var servitrisen. Mannens hustru. Hon var något i hästväg.
Min son Johan får berätta om den udda upplevelsen.
”Damen hade hår som svart stålull, svettades ymnigt och stapplade runt som om ett skadeskjutet rådjur. Pappa och mamma frynte med näsan, hon luktade dagen efter fylla.
När hon talade hickade och svalde hon tungt om vartannat. En rap smet ut genom munnen när hon tog emot beställningen som hon med darrig penna skrev ner i blocket.
Efter frukosten räckte hon över en gästbok.
"Please, write something in it", sa hon och kvävde ännu en rap.
Jag och min storebror var inte sena med att klottra ner en hälsning på svenska som löd något i stil med:
"Vi åt upp nästan hela frukosten trots den bakfulla kärringen (jo, såna oförskämda ord använde dessa två välartade gossar) Hon rapade och fes hela tiden. Tack och lov kräktes hon inte på oss."
Tack Johan. Din beskrivning stämmer på pricken.
Jag har varken förr eller senare varit med om en servitris som fiser och rapar. Dessutom är jag säker på att damen även hade morgontankat, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Hur det gick med Niagarafallet?
Alldeles utmärkt.
Hustrun och jag blev blöta.
FOTNOT. Den suddiga damen på bilderna är en illustration.
Sedan då?
Rakt fram kommer man till tullstationen mellan USA/Kanada.
Bron som sammanbinder länderna heter Rainbow Bridge.
Fram till 1941 hette bron, Honymoon Bridge.
En väldig ismassa krossade kärleksbron.
Ny bro.
Nytt namn.
Några hundra meter till vänster på den kanadensiska sidan ligger nämligen Niagarafallen.
Det var och är poppis att gifta sig där.
I jakten med hjälp av Google Earth i mitt letande efter den där märkliga frukoststället som jag och min familj hamnade på, får jag nu ta hjälp av Googles Street View.
Jag känner nämligen igen mig, men måste vrida bilden in på Niagara Street.
Jag lägger in en liten vriden bild allra överst som ren illustration.
Såja. Nu börjar det likna något.
Jag är helt klart på rätt väg.
Jag minns inte det där stora bruna huset som är hotellkedjan Days Inn. Däremot ringer en klocka något alldeles våldsamt.
Jag stirrar som förhäxad på den något skrangliga byggnaden rakt fram.
Tack vara förnämliga Street View tror jag mig stå vid målet för min världsomsegling med Google Earth.
Det är inget snack om saken.
Då upptäcker jag något väldigt fel. Det är en indisk restaurang.
Punjabi Hut! Med Lamb Palak (lam i spenat) på menyn.
Är jag trots allt helt fel ute?
Jag får kalla in reservstyrkan. Min familj.
Bilder mailas över till sönerna som också har ett bestående minne av den där där söndagsmorgonen på en galen Coffee Shop vid den amerikanska gränsen till Kanada.
Det var absolut ingen indisk restaurang.
Några hundra meter bort dånar Niagarafallet, världens mest berömda vattenfall.
Varje år är det alltid någon tokfrans som försöker ta sig ner för fallet i alla möjliga omöjliga tunnor, rör m m.
Lyckas man. Dör man.
Men så var det, det där med Punjabi Hut?!
Fortsättning följer.
