Diktsamlingen påminner något om min första månad anno 2015.
Januari månad blev klart mycket tuffare än vad jag tänkt mig; en helvetisk seg inflammation i luftrören, halsen och öronen. Lägg därtill astma. I stort sett under hela årets första månad har det känts som jag andats genom ett sugrör. Dessutom nästan döv på båda öronen. En allt för hög feber har också bearbetat min arma kropp. På toppen av allt detta. Hjärtflimmer. Bara det räcker normalt för att sänka Rockbäck.
Dr Olsson på Vårdcentralen i Lomma har jobbat så svetten lackar. Nu håller en under dunder kur penicillin på att rätta upp min trasiga kropp.
Hur jag i detta eländiga tillstånd, har lyckats producera 32 (med detta) inlägg under månaden på bloggen, är en gåta.
I bland har tårarna runnit ymnigt av sjukdomen.
Jag har knappt sett vad jag skrivit.
”Det får gå ändå. Fan, inte knäckas”, har jag tänkt och tragglat vidare.
En gång har det blivit mässfall på bloggen. Kriser och kransar den 18 januari.
Värst har trots allt varit att jag inte orkat träffa min familj. Barnbarnen ska slippa se farfar, gång efter annan, som en spillra av ett människoliv.
Bäst av allt; hustrun!
Utan Anna-Lenas insats hade det blivit kransar på riktigt.
Nu ser jag fram emot februari.
Därför låter jag mina barnbarn, Jonathan och Samuel, lämna över från januari till februari på löpsedeln.
Framtiden är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar