När det är nyårsafton, ska man ha skoj, festligt, kul eller rajtan-tajtan som betyder samma sak. Fast ändå. På något vis ett festligare ord.
Har man då upplevt nästan sju årtionden med nyårsafton, bör man veta vad man skriver om. Annars är ens vandring meningslös.
0-5 år. Minnet tomt som ett sädesmagasin före skörden.
5-10 år. Tomtebloss.
10-15 år. Raketer. Helst danska. Smällde högst.
15-20 år. Rajtan-tajtan. Nu jävlar är det på allvar. Damer. Dans. Club 54. Amiralen. Köpenhamn. Gröna hissen. En häxpipa exploderade i kamelhårsulstern.
20-30 år. Festligt. Familj. Barn. Vänner. Raketer. Hemma/borta. Grogg. Högt i taket. Tjo och tjim, fram till frukosten med konjak.
30-40 år. Se ovan.
40-50 år. Barnen nivå rajtan-tajtan. Far och mor nivå Savoy. Raj-raj med cigarr till champagnen klockan 24.00.
50-60 år. Hemma. Ensamma. Eller i trötta vänners lag. Skönt. Julmust. Dåliga TV-program. Lirade möjligen, fast bara möjligen, gitarr.
60-70 år. 12-slaget firades en gång in med en Helan&Halvan-film. Inne hos grannen. Skratten ekade högre än raketerna utanför fönstret. Trots enbart läsk med något litet i.
Hur det blir mellan 70-80 år, får vi avvakta några år till. Om man minns. Är faktiskt inte där ännu. Om jag nu minns rätt.
Ja, roligare än så här blir det sällan. Fast kul har det allt varit.
Många gånger.
För några år sedan firades det nya året in i Berlin. Stod bombförkyld i en snödriva och tittade på raketer som sköts upp från Brandenburger Tor.
Det var ingen rajtan-tajtan, precis.
Vi syns på det nya året.
Skål!
Det låter nästan pretentiöst med ett sådant nyårslöfte.
Det mest vanliga nyårslöften är den mer mjuka stilen; sluta röka, banta, börja träna, dra ner på fredagsgroggen, sluta med godis, tugga grönsaker, lägga ner casinospelandet på nätet, läsa en bok, lära sig mandarin, sluta med jordnötter osv osv.
Det finns bara ett stort problem med alla nyårslöften; de spricker.
Inget varar nämligen för evinnerliga tider.
Det är just på denna ömma punkt, jag får ett problem.
Mitt nyårslöfte för 2015 om att överleva, får inte bli till en sagostund; minsta spricka i kristallen och jag kan hälsa hem, säga farväl till nära och kära, vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.
Mitt nyårslöfte låter naturligtvis förmätet, men är på blodigt allvar.
Det är inget skämt. Även om jag, trots det, kan skämta om det.
Se bara hur det gick åren, 2013 och 2014.
Det är faktiskt rena rama turen att jag överlevde.
2013 i februari.
På väg ut till bilen föll jag plötsligt rak lång baklänges och slog huvudet i en stentrappa. Trappan höll. Det gick däremot ett ytligt hål i min bakskalle. Ambulans. Kraftig hjärnskakning.
Det var allt. Konstigt nog inga inre blödningar, trots jag knaprar blodförtunnande medicin (waran).
2014 i april.
Föll åter rak lång. Landade handlöst på sidan med huvudet i asfalten. Skulle parkera bilen i garaget. Ambulans.
Denna gången blev det allvarliga inre blödningar.
I livsviktiga organ.
Utom i huvudet.
Märkligt nog.
Visst trasig och blodvite i ansiktet, men ändå levande på en tunn livstråd.
Veckor på sjukhuset. Fortfarande inte återställd.
Ytterst nära få höra himlens vackra klockspel.
För andra året i rad.
”Tur”, sa läkarna 2013.
”Vansinnig tur”, sa läkarna 2014.
Varför jag plötsligt handlöst faller samman?
Svar:
En svårartad neurologisk skada efter en cancersjukdom under 1990-talet. Den gången hade jag också, ”En vansinnig tur”, som inte fick spela harpa bland molnen.
Med tanke på min bakgrund, förstår ni bättre mitt nyårslöfte 2015.
ÖVERLEVA!
Jag har valt behålla en ödmjuk och finstämd respekt inför det nya året. Aldrig slarva med mina hjälpmedel-se där, ännu ett nyårslöfte.
Kramar kärleksfullt min familj.
Kramar kärleksfullt hustrus hand, Anna-Lena som alltid finns där; ett sagofe som Disneys Tingeling.
Ni andra får gärna hålla tummarna.
För övrigt önskar jag alla bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
Vi syns på andra sidan av 2015.
Till dess; lev väl!
Calle Rockbäck
Om det nu finns en journalist som skulle fixat en intervju med det lilla Jesusbarnet i krubban, så är det Niklas Svensson, reporter på Expressen.
Av bara farten hade det även blivit två, minst sagt, exklusiva intervjuer med både Josef och Maria.
Niklas Svensson, landets ledande nyhetsjägare i den svenska politiska röran, är nämligen min favorit murvel.
Niklas är nämligen alltid, ”Number One”.
Jag älskar den typen av journalister, för de sover aldrig.
Arbetstiden är 24-timmar om dygnet.
Året runt. Helst.
Ta bara den senaste riktigt stora nyheten som slog igenom med ett jättebrak under annandag jul; decemberöverenskommelsen.
Först ut på Expressens webb med nyheten; Niklas Svensson, klockan 08.52 i går.
Nej, jag känner inte Niklas Svensson alls. Vi har aldrig träffats.
När han kom till världen 1973 i Asarum, Blekinge, var jag själv en nyhetsjagande murvel med 24-timmars pass.
Jag älskade varje sekund.
Därför vet jag att Niklas också älskar varje sekund av jakten.
När jag stod i min blomning, drunknade jag nästan i ett hav med sjukdomar. I dag 34 år senare kravlar jag fortfarande runt i sörjan.
Annars skulle allt Niklas fått sig en match om Jesusbarnet i krubban.
Nu är han din, men du får skynda dig, för julen är på upphällning.
FOTNOT: Bilden på löpet är en illustration. Jag plockade helt enkelt in Niklas i den gudomliga skaran.
Plötsligt stod han där som en annan trollkonstnär och drog upp en liten vit kanin ur hatten.
Det blir inget extra val i Sverige den 22 mars.
Efter månader av politiskt käbbel har Regeringen i hemlighet rökt fredspipa med Alliansen. Vid den gemensamma presskonferensen i dag på förmiddagen, rådde en total (nåja) enighet om hur landet i framtiden ska styras med en minoritetsregering.
Stefan Löfvens utsträckta händer kramades som aldrig förr av Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna.
Hur det rent tekniskt politiskt kommer att fungera återstår att se.
Enigheten som strålade mot oss TV-tittare var så fullkomlig, att man trodde sig förflyttats till en kyrklig syförening med ett internt lotteri om grytlappar.
Sverigedemokraterna blir, hur som helst, det partiet i riksdagen som i framtiden ständigt kommer att dra nitlotten.
Partiet är ”out”.
Undrar just hur deras 800 000 väljare ser på saken.
Det stundar kaffe med rävgift för Sverigedemokraterna.
Kolla bara på den här sjuklövern, här nedanför.
Makten i Sverige har putsat upp sig.
Det här är Anna Westin, 17 år, gammal.
Hon har varit hos fotografen Fagerlund på Nygatan 37 i Gefle. Gävle stavades så på den tiden. Året är nämligen 1899.
Anna utbildade sig till en rasande skicklig sömmerska i Gefle. Återvände hem till sin lilla by, Rocknö, som låg fem mil söder ut, rakt igenom skogen.
Väl hemma utvecklades Anna till en tusenkonstnär;
sydde alla kläder till byns grovhuggna män och kvinnor, klädde brudar, sjöng (underbar röst) och spelade diverse instrument, förlöste barn, botade sjuka m m.
Resten är också en historia om giftermål, änka 1910 med två små barn, omgift, två små barn till. Fyra små munnar som måste mättas.
Livet stenhårt. Några sociala skyddsnät fanns inte. Morfar Axel slet för brödfödan i skogen som efterfrågad skogshuggare.
Mormor Anna fick dra ett tungt lass med nål och tråd.
Jag har skrivit om henne bedrifter tidigare.
Jodå, det var min mormor som sydde kläder åt ICA-Stig (han i reklamen) som barn.
Minns ni det blogginlägget?
I går på julaftonen fanns min mormor med oss hela tiden i form av en tomtedräkt.
När jag var en liten rar Gosse i början av 1950-talet, sydde hon nämligen en tomtedräkt åt mig. Jag var överlycklig.
Minns det som i går.
Sedan ärvde mina egna söner dräkten.
I går-2014-gjorde den åter debut i vår trivsamma julstuga. Det var barnbarnet Samuel, 6 år, som poppade upp som jultomte i mormors sydda tomtedräkt: ca 60 år gammal, men icke sa Nicke, det minsta maläten. Såg nytillverkad ut. Märkligt.
Tala om kvalité.
Låt oss juldagen 2014 skänka en tanke åt nära och kära som inte längre finns med bland oss. Frid över deras minne.
Älskade mormor.
Jag saknar dig, sååå mycket.
TILLÄGG 2016
Även denna julen 2016, har mormors tomtekostymering haft en central roll. Samuel har varit tomte i skolan. Den riktiga skolan som han numera går i som åttaåring.
FOTNOT: Fotot på mormor var illa åtgånget. Jag satt i arla juldagsstunden och renoverade det med varsam hand. MYCKET varsam hand. Även det, på sitt sätt, en konst.
Det här är Jonathan, 8 år och Samuel, 6 år.
De luftar sina önskelistor inför Täppetomten, Klas-Helge. Det är som bekant nära nu. Säkert är man inne i slutfasen i tomteverkstaden. Stressigt värre.
Det är endast Täppetomten Klas-Helge som har det fridsamt med sin lilla lykta. Ja, fram till Jonathan och Samuel dök upp med sina önskelistor. Då bröt ett läckert kaos ut, mitt i all julefrid.
Lillpojken kräver nämligen 90 miljoner kronor i julklapp av sin farfar.
”90 000 000 miljoner!?”
Jo, ni läste rätt. Snacka om en saftig julklapp.
Klas-Helge känner hur det snurrar till. Världen landar plötsligt med ett brak i Lomma. Det tål att tänkas på.
Just nu återstår endast 27,50 i den magra börsen.
Nej, då är storebror Jonathan önskan om en vovve, lego, Håkan Bråkan bok m m, något (hrm) enklare att hantera. Även om Klas-Helge vet att farfar inte fattar vad Disney infinity 2.0, är för något.
"Det verkar trots allt rätt så överkomligt," tänker Klas-Helge.
Däremot ställer Samuels önskelista till det rejält i världens samtliga tomteverkstäder .
”Vad ska du göra med 90 000 000 miljoner kronor, Samuel?”
Klas-Helges fråga, får nästan Barack Obama att ringa.
Det blir knäpptyst i Täppan.
Till slut säger Samuel, 6 år, utan minsta tvekan:
”Då slipper mamma och pappa jobba.”
Hedervärt.
Farfar får börja jobba på stuven 2015.
För övrigt är det för lite ”White Christmas” i Sverige. GOD JUL alla bloggläsare.
Vi som har köpt MFF:s årskort inför säsongen 2015, kan nu hämta ut dyrgriparna. Tiderna finns på klubbens hemsida.
Redan före jul, alltså.
Rekord. Så tidigt har man aldrig varit ute med årskorten.
Snacka om julklappen som du får betala dyrt för själv. Den tomten är inte att leka med, men så har fanskapet ljusblått skägg också.
Jag plockade in årskortet med lite julstämning. Det kan allt behövas om Malmö FF ska ta sitt tredje SM-guld på raken.
Sedan hoppas jag själv på att vara i matchform när allsvenskan drar i gång.
Som sagt var:
"Bjällerklang, bjällerklang,
hördess dingle-dång.
Fotbollar som virvlar om,
i munter vintersång."
För exakt fem år sedan, skrev jag om smällkaramellen som hänger i vår julgran. Då var den 56 år gammal.
I dag är Sveriges äldsta smällkaramell 61 år gammal.
Även på stenåldern hade vi barn knep och knåp, pyssel i skolan. Jag tillverkade min smällkaramell till julen 1953.
Mamma skickade med mig en chokladrulle Roulette från Cloetta, en rulle som försvann från sortimentet, ungefär när videorullen dök upp.
Förutom min rulle i jul, finns det i dag endast ett ex bevarat. På ett museum i Vänersborg. Mörk chokladrulle.
Min var ljus choklad med vitt/gult omslagspapper. Jag skapade min rulle som 7-åring med ytterst noggrannhet. Ansåg för övrigt det var slöseri med godis. Borde ätits upp. Inte gömmas med julpapper.
Skulle man kunna äta chokladrullen i dag 61 år senare?
Ja, 2009 när rullen var 56 år gammal, lät det så här:
”Oja, den är en klenod. Unik i sitt slag”, säger Kerstin Edstam-Gabrielsson, produktutvecklare på Cloetta till mig.
Går det att äta en sådan gammal choklad?
”Jadå, men den är inte god. Silvervit till färgen. Du blir torr i munnen”, slutar produktutvecklaren på Cloetta.
Den lär knappast blivit saftigare idag.
Nej, den får allt hänga kvar i granen.
Sveriges äldsta smällkaramell mår nämligen prima.
Jag är otroligt stolt över min skapelse.
Älskade rullen min.
FOTNOT. Sugen på att läsa om smällkaramellen på bloggen den 21 december 2009? Klicka HÄR!
Det närmar sig nu. Onsdag i nästa vecka är det julafton. Barnbarnen börjar tindra så smått.
Mitt i julstöket passade farfar på, att ställa tio små julfrågor till Alva och Gabriel.
Svaren kom snabbt. Trots det kändes det som om vi gasade ner den uppskruvade julen.
Vad är det roligaste med julen?
A. Att man får paket.
G. Julklappar. God mat.
Vad är tråkigast?
A. Äter för mycket. Tills man mår illa.
G. Trist när julklapparna är öppnade. Då är det liksom slut.
Bästa julmaten?
A. Köttbullar och prinskorvar. Skinkan är äcklig.
G. Skinkan godast.
Sämsta maten?
A. Janssons frestelse.
G. Prinskorvar.
Tomtegröten då?
A. Gillas ej. Massa klumpar i.
G. Äckligt.
Strumpor som julklapp?
A. Dåligt
G. Världens sämsta idé.
Bästa julklappen?
A. En ponny.
G. Lego. I massor. TV-spel.
Sämsta julklappen?
A. En rulle tapeter.
G. En banan. Fick det en gång av A. Jag blev ledsen.
Måste tomten ha skägg?
A. Ja. Annars är det ingen riktig tomte.
G. Ja. Och det måste vara VITT!
Tror ni på tomten?
A. Ja. Bor på Nordpolen.
G. Ja. Bor på Nordpolen.
Tyckte mig allt se en glimt i ögonvrån på sista frågan.
FOTNOT. Går tyvärr inte att redigera vettigt. Mitt bloggverktyg har sina begränsningar.
Tack och adjö med en julbuffè på finkrogen Oliveras i Lomma hamn.
Sedan är det slut. För den här gången, vill säga.
På söndag blir alltså sista måltiden-en julbuffè.
"Den nya ägaren tar över den 1 februari 2015, bekräftar Olivera själv för mig.
Vilken krögare det är som köpt Oliveras med drömläget, en bit från Lomma Beach, vill inte Olivera avslöja.
Det var i somras jag här på bloggen kunde avslöja att krogen var till salu.
Nu är alltså ägarbytet klart. Det nuvarande ägarna, Andreé och Olivera, tackar på hemsidan för den tid som varit.
Jag lyfte in avskedet på löpet.
Hoppas det blir lika vällagad och got mat på krogen i framtiden.
Lycka till med ert nya liv, säger jag.
Välkomna till Lomma hälsar jag de nya ägarna, vilka nu ni än är.
Jag har levt som handikappad i över 8 månader.
Första månaderna, tog jag mig fram med en rullstol.
Klyddigt, för att lufta på ett sällan använt skånskt ord. Numera fräser jag (fräser och fräser...) omkring med en rullator, kallad ”Gudfadern”.
Utan rullatorn skulle jag vara helt fast i mitt hem. En underbar uppfinning som öppnar upp världen för alla handikappade och människor som behöver ett stöd för ta sig fram.
Vi rullar som Volvo, skulle man kunna säga.
Däremot är julhandeln inget för oss handikappade människor.
Trång, bökigt, stressigt och människor som irriterar sig på rullatorfolket.
Jag vet, för jag har varit med.
Det har t o m inträffat att jag har kört in i folks hälsenor.
En av de värsta mardrömmarna är nya Coop i Lomma.
Jag skrev så här på Facebook i morse:
”Mitt liv som handikappad, har gett mig skarpa ögon. Nya Coop i Lomma är ingen höjdare. Alldeles för långt från parkeringsplatsen in till butiken.
Väl inne i butiken måste du vandra tillbaka till parkeringsplatsen för att handla.
Samma väg, fast inomhus.
För att komma ut kör du samma reprisrunda som du kom in.
Fast baklänges, om du förstår vad jag menar.
Coop i Lomma-endast för friska. Synd”.
När jag äntligen kommer tillbaka till bilen, är jag många gånger svimfärdig. Helt slut. Nästan på död.
Så ser dagens verklighet ut för oss handikappade.
Hoppas årets julskinka blir god.
Jag har farit runt och spanat efter vädret i jul.
Tyvärr alla små och stora (jag) barn.
I Lomma blir det i alla fall en grön jul. Någon snö på dessa sydliga breddgrader finns icke i sikte.
Däremot regn, regn och mera regn.
Tomten måste sätta däck på släden.
"I'm dreaming of a white Christmas", kan vi bara få sjunga och drömma om julen 2014.
Trist men sant.
Men ryck upp er.
Bättre tider skola komma.
Våren i fjärran är också grön, så det så.
Det här är Johan.
Johan Rockbäck, författare till de populära barnböckerna om Magister Tutnäsa.
Han står i Täppan med byxorna som räddade mitt liv.
Köpta på Dressman.
Ta två par och ni får tre par.
Ni känner igen ramsan som man alltid åker dit på.
När jag hamnade i olycka den 3 april. Ni vet den där dagen då jag skulle parkera min bil i garaget.
Plötsligt tappade jag balansen och föll pladask. Rak lång i asfalten med ansiktet före. Ambulans, otaliga operationer och veckor på sjukhuset.
Jag höll på att förblöda. Vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.
Rockbäck gick alltså sönder, men byxorna höll.
Inte minsta skråma på tyget till byxknäna.
Mirakel.
Däremot undertill, på knäskålens hud. Inte mycket, men det kunde räckt för enkel biljett till himlen.
Dressmans 100 procent bomulls byxor avbröt färden. Därom råder ingen tvivel. Snacka om kvalité.
Därför blir jag förbluffad när TV-mannen, Patrick Ekwall, kräker ur sig om Zlatans nya samarbetspartner, Dressman.
”Dassig, dassig, kvalitè”, säger han.
”Han icke veta vad han talar om”, som den store hövdingen brukar säga.
”Det var synd att inte pappa bestod av Dressman kvalité rakt igenom”, lyder sonen Johans fyndiga kommentar.
Jag håller med.
Det gör inte Patrik Ekwvall, men säkert Zlatan.
Nu blir jag förbannad.
Sverigedemokraternas, Björn Söder, ska ge fan i både judar, kurder och samer.
”Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”, säger Björn Söder till DN.
Det tog hus i helsike.
Nu när drevet går försöker han fegt krångla sig bort från uttalandet.
Låt mig bara säga en sak.
”Herr vice talman ska bara ge fan i samer, kurder och judar”!
Jag som ryter till, är en ursvensk oxe med djupa rötter i den svenska myllan.
På min mors sida var man skogsbönder, jägare, indelta soldater i norra Uppland. Det var ett daglig slit för brödfödan.
Min morfarsfarsfar tillverkade moraklockor i Malung.
Skogsfolk.
Svenska tallar och granar.
På min pappas sida var man bönder m m djupt ner i den halländska myllan, så t o m Gustav Vasa lär tillhöra släkten.
Namnen som fladdrar förbi är Larsson, Knapp (soldatnamn), Westin, Carlsson, Johansson osv, osv.
Ursvenskt.
Kan inte bli mer svenskt.
Är det någon som har den svenska flaggan flytande i sina blodådror, så är det jag.
Nej, nu hinner jag inte ryta längre.
Ska ge mig iväg till sjukhuset i Lund. Min svenska röv ska få ett instrument med inbyggd kamera uppstoppat, för genomlysning av tarmarna.
Svenska tarmar, Björn Söder.
Jag tar undersökningen som en svensk man.
Fast det är då själva fan, att man ska behöva bli förbannad på nötter, när man själv är utskiten som en äppelskrutt-se här nedanför.
FOTNOT. Jag där född i lejonets tecken. Om någon undrar.
Kartongen ser helt ofarlig ut. Namnet, Laxabon, låter tjusigt.
Den goda laxen till julbordet i ny förpackning.
Glöm det med en gång.
I stället innehåller kartongen fyra vassa påsar med kemiskt medicinskt preparat. Dessa spädes ut med 4 l vatten som ska drickas mellan kl 14.00-19.00 i kväll.
Det är just det som är den stora utmaning. För vätskan klar som vatten smakar; "äckelpottagrogg".
Den sista halvlitern blir alltid en kamp.
Ett litet vardags drama i all sin enkelhet. Fast jag HATAR varje sekund som vätskan pressas ner.
Det är ingen nyhet för mig.
Jag har gjort denna röntgen förr i mitt oändligt spännande liv.
Efter min allvarliga olycka den 3 april i år, blir det här te.x tredje gången gillt. Tarmsköljningen.
Diarréns Formula 1.
Fullt blås, om mitt Herrskap förstår vad jag menar.
Ruggigt effektiv.
Soprent.
Rena spegelhallen i 3 meter tunntarm och målet för attacken; 5 meter tjocktarm.
Coloskopi heter röntgenvarianten.
På tisdag ska Dr Emma (samma namn som min numera döda farmor) sticka upp ett smalt böjligt instrument med inbyggd kamera i min trötta röv.
Tarmen genomlyses.
Sänds direkt i min interna TV.
Det har jag inga som helst problem med. Man är väl fåfäng.
Nej, det är det där med att hälla i sig 4 liter vätska i eftermiddag. Vätska som smakar död apa. Hoppas jag fixar det. Min oro är stor.
Jag HATAR nämligen varje liten droppe av "äckelpottagroggen".
Till slut en liten kommentar om Göran Perssons sågning av partikollegan, Stefan Löfven, i gårdagens Agenda. En märklig historisk uppläxning från en f d socialdemokratisk statsminister, av en sittande socialdemokratisk statsminister.
Tala om kris inom socialdemokratin.
I dag är det den tredje advent. Julaftonen närmar sig med stormsteg. På Facebook skrev jag i morse;
”GodMorgon i Stugan. Lomma. Tredje advent. Ute skiner solen. Snöfritt. +5 grader. Julkänsla från prydnadstomtarna i hyllan. Då måste man allt titta på "skäggen."
Så är det alltså med den julkänslan.
Prydnadstomtar i hyllan.
Du kan givetvis råda bot mot den obefintliga julkänslan. Det är bara till att ge sig ut i julröran som varje köpcenter bjuder på. I överflöd.
Låta din börs tömmas på pengar. Flöda bort på krims-krams.
När du kommer hem står den där lik förbannat.
Prydnadstomten.
Den kan också hänga i ett rep.
Varför jag har en prydnadstomte hängande i ett rep ovanför min utskrivare, har jag ingen aning om.
En dag så bara hängde den där. Tyst och så stilla något kan bli utan minsta vind. Visst, tomten ser snäll och rar ut som tomtar brukar se ut, när dom inte har något annat för sig, än hänga i ett rep ovanför en screen printer.
”Jag går ut och köper lite rostbröd”, tjoar plötsligt hustrun, mitt i min spaning efter julkänslor. Rostbröd?
Vem fan får julkänslor av ett rostbröd?
”Ingen. Absolut ingen”, säger prydnadstomten som står i hyllan med sin trötta säck.
Kniper slugt med munnen. Bligar på mig och säger:
”Dopp i grytan. Möjligen.”
Precis så är det.
Det sägs aldrig högt.
Det sägs aldrig rakt ut, men det sägs;
”Jävla överklass kärring.”
En gång i stenåldern var jag reporter på tidningen Arbetet. Socialdemokraternas flaggskepp som gick under för många år sedan.
Arbetets reporter på fältet var lika med öppna portar rakt in i bland verkstadsklubbar och socialdemokratins innersta kärna som cementerats vid makten i årtionden.
”Han är OK. Det är vååår journalist”, hette det.
Jag fick lyssna till mycket. Egentligen alldeles för mycket.
”Jävla överklass kärring.”
Både från golvets folk, fackliga representanter och ledande (s)-ministrar i landet.
I TV och vid radiointervjuer var de lena i truten.
Tongångarna var helt annorlunda bakom kulisserna.
Råare. Mycket, mycket råare.
Det var helt enkelt ett sätt att markera samhörighet.
Nu har vi en statsminister som kommer från verkstadsgolvet.
Skit under naglarna.
Arbetarklass.
För Stefan Löfven är uttrycket, ”Jävla överklass kärring”, ingen nyhet.
Anna Kinberg Batra som blir moderaternas nya partiledare, är uppvuxen i Djursholm, creme de la creme. Mer en överklass kärring än så, kan ingen bli.
Jag ser här en framtida frontalkrock.
Löfven vs Batra.
Smällen kommer lagom till extra valet den 22 mars.
En form av grädde på moset i den krångliga politiska världen i Sverige.
Det har som bekant spelats Champion League i Malmö.
Stadens stolthet Malmö FF, har fått äran och bjuda storpubliken matcher mot Olympiakos från Grekland, Atlètico Madrid, Spanien samt Italiens största klubb, Juventus FC.
Tre riktigt klassiska europeiska storklubbar.
MFF har inte skämt ut sig på något vis.
Klubben har snarare stärkt sitt varumärke.
Det hör också till god ton att det gästande laget har med sig en gåva till värdstaden, i detta fallet Malmö.
I en monter i det vackra rådhuset visas sedan gåvorna upp för allmänheten.
Här finn tex en vacker tennisboll i glas från Davis Cup-matchen mellan Sverige-Ukraina.
Ett stiligt grekiskt fat, med något som kan föreställer grekiska gudar. En gåva från Olympiakos besök den 1 oktober.
Atlètico Madrid skänkte Malmö stad en vacker tavla.
En av världens största fotbollsklubbar, mästarnas mästarklubb, Juventus, en nyckelring (!) med deras klubbemblem.
Jo, ni läste rätt.
En nyckelring som man brukar dela ut till barnen.
Skamligt.
Malmö stad var alltså inte värda något bättre än en sketen nyckelring.
Skäms Juventus!
Skäms Italien!
För så är det.
Varje jul.
På söndag är det nämligen den tredje advent.
”TREDJE ADVENT! Vad säger du? Och jag som ännu knappt köpt några julklappar. Nu får jag huvudvärk.”
Visst känner ni igen er? Det är nu allting spricker.
Från, ”i år ska vi inte köpa så mycket julklappar” tills börsen är tömd.
”Nu har jag bara moster Hulda, tant Karin och gamle gubben Ståhl kvar. Ja, så MÅSTE man fylla på lite till barnbarnen. Det är bara jul en gång om året. Stackars barn. Jag får inte glömma prosten Westin som begravde mamma.
Sååå fint, visst var det?
GUSTAV var lade du huvudvärkspulvret. Det brinner. Det är TREDJE ADVENT på söndag.”
”När ska vi köpa skinkan?”
”Skinkan?”
”Lutfisken.”
"Lutfisken?"
"Sluta GUSTAV, annars så klappar jag till dig. Skynda, skynda...”
”Bolaget då?”
”GUSTAV, du tänker bara på neeöööjeeee...”
Gustav tittar på hustrun som börjar segna samman.
"Du tog väl huvudvärkspulvret i den högra burken. Den till vänster är dina sömnpiller"
Inget svar.
Hustrun däckad.
”Du, då sticker jag emellan med en sväng ner till bolaget, he-he.”
